måndag morgon, och jag kan inte knäppa mina jeans.

en panikångestattack i min lägenhet där tårarna rinner likt niagarafallen längs mina kinder och signalerna ljuder för ett telefonsamtal till min pappa. tårar som inte tar slut och en andning som är allt annat än regelbunden och lätt.

måndag morgon, jag vill inte äta på flera dagar och jag vill springa sextionio maraton för att kompensera att den där knappen inte går att knäppa. hela min kropp är fylld av ilska, ångest och förakt och rösten i huvudet frågar mig hur jag kunde låta det gå så långt. hur otroligt dålig jag är som låtit det bli så att jag inte kan knäppa mina jeans. ett tecken på hur tjock jag är och ovärdig av det jag åt till frukost, planerat att äta till lunch mellan föreläsningarna och det som jag kommer att äta senare ikväll. jag borde enligt den där rösten som jag avskyr att höra ta en rask promenad till skolan, springa till gymmet, träna många timmar, springa hem, duscha och sova. lämna magen tom och låta kroppen ropa efter energi. 

bara för att jag inte kan knäppa mina jeans.

jag avskyr det.

jag avskyr hur känslan som tar över min kropp och hur jag på något vis blir helt oförmögen att säga nej, och att säga nej är det viktigaste av allt.
jag avskyr hur jag känner mig som en idiot, som trott att det skulle vara lättare att säga nej även idag.
jag avskyr hur jag granskar, analyserar och jämför med andra och deras kroppar för att jag ser alla andra som eftersträvansvärda.
jag avskyr hur den del av mig som är frisk står vid sidan av och tittar på utan att ingripa fastän den delen är fullt medveten om hur fullkomligt jävla fel det är.
jag avskyr hur jag radar upp listor för olika metoder för att kompensera, minska energiintaget och öka energiåtgången. 

jag avskyr hur det påverkar hela mig och hur jag kan se aptiten för livet springa ifrån mig, långt bort. hur min dag blir dålig, hur mitt humör rasar ner i något som kan liknas med en ravin, hur min energi går i bott, hur jag inte orkar vara social och hur jag blir irriterad.

men mest av allt avskyr jag hur den här känslan som infinner sig får mig att vilja lämna allt det som jag byggt upp det här året. strunta i mina studier, strunta i mina relationer som jag vill vårda så väl, strunta i att sova, strunta i att äta, strunta i att det målar insidan av hjärtat svart och strunta i hur min hjärna blir en kalorikalkylator som inte kan fokusera på annat än det som kommer in och lämnar min kropp i form av energi.

pappa peppar så gott han förmår. förklarar det jag redan vet och frågar om storleken på de där jeansen som inte gick att knäppa. jag svarar. hör direkt genom hans suck att han känner uppgivenhet, och hur han med enbart några ord vill kliva genom telefonen och skaka om mig. förstår du inte att det är en storlek som inte är frisk för dig frågar han. jag vill svara jo, pappa jag vet. jag vet det så väl att för att kunna leva, uppleva, utvecklas, åstadkomma och påverka så som jag vill så fungerar det inte. det kan tyckas banalt att jämföra målbilder och drömmar med en jeansstorlek men det är ju just det som hindrar mig. att jag låser mig på storlekar, centimetrar och kilon fastän jag vet att det egentligen inte spelar någon roll för min hälsa. den friska delen vet medan den sjuka delen frossar i att mäta, väga och jämföra som om det vore en buffé av det allra lyxigaste slaget. 

pappa förklarar det jag redan vet igen, igen och igen. försöker pressa in det för att jag ska hitta styrka att stå emot allt det som jag avskyr.
han säger att den dotter som de får vara tillsammans med när vi ses är en helt annan jämför med vad hon var för bara några månader sen när gasen var pressad till max och energinivån låg på minus. hur de ser att det finns glitter i ögonen, skratt i magen, tolerans och liv och det är precis det som jag vill att de ska se, varje dag. det som jag vill att andra ska se och inte hur sjukdomen bryter ner mig och tar över så fort jag släpper lite på mitt motstånd när det blir svagt.
jag är och har varit färdig med sjukdomen som tagit över alldeles för många år av mitt liv länge. jag har haft en lång period som varit bra till största del och om det kommit sjuka tankar har jag lyckats stå emot. jag har varit stark, mycket tack vare mig men också tack vare all stöttning som min omgivning ger mig. om det så är peppande ord, skratt, komplimanger om det där glittret, kramar eller att de bara finns där och att jag är medveten om det. men just nu har styrkan gömt sig och jag letar febrilt för att hitta den och likaså motivation att inte backa och ta tillbaka allt det jag jag vill lämna bakom mig för att kunna uppnå allt det jag vill.

pappa säger att jag kan ringa hur ofta jag vill men att hans svar kommer vara detsamma varje gång. att det aldrig kommer vara värt att backa och låta känslan och rösterna ta över allt det jag byggt upp och att det val jag gjort att säga nej måste fortsätta vara starkt. 

ångesten har gått tillbaka några steg, men tårarna rinner än och jag säger till honom att det borde vara lätt samtidigt som det känns i princip omöjligt där och då att göra motstånd. omöjligt att stå emot och jag vill ju inget annat än ge vika för jag orkar inte. men jag ska inte för då har jag förlorat allt det som livet numera erbjuder mig i samband med att jag varje dag vaknar och väljer att säga nej, för att jag jobbar stenhårt med att tacka min kropp för att den bär mig och ge den vad den behöver och om jag ger vika kommer mina drömmar raseras och jag har så många av dem och jag är värd att få uppleva så många jag bara kan. 

vi lägger på, säger att vi älskar varandra och att det är okej. det är okej med bakslag, att det får vara tufft så länge jag inte ger vika. på vägen till skolan reflekterar jag, rabblar upp allt som jag uppskattar och vill ha, listan blir lång och jag jämför med listan med negativa punkter. den hamnar efter med milslånga avstånd och det blir plötsligt lite lättare att hantera, lättare att andas helt regelbundet och lättare att torka kinderna och acceptera de numera röda ögonvitorna.

jag öppnar instagram.
skriver in ett kontonamn i sökfältet som är återkommande när jag behöver pepp. ägarinnan är en kvinna som är power. en kvinna som inspirerar mig varje dag, som ger mig mer livslust och som får mig att våga drömma större. hon, en helt vanlig kvinna som väljer livet varje dag, en kvinna som vet vad hon vill och som kämpar för att nå sina drömmar samtidigt som hon lever dem. av den enkla anledningen att livet är för kort att slösa bort.
hon skriver ofta om hälsa och hur vi måste vara så jävla starka i det hetsiga samhälle som pressar från alla håll för att vi ska leva si eller så.
läser bildtexter som tänder lågor inom mig, som de alltid gör och som gör att jag fylls på med styrka.
jag scrollar igenom hennes arkiv och där finns en bild där hon skriver: ”Jag är oerhört lyckligt lottad från att ha varit skonad från ätstörningar, tvångstankar och diverse kroppsliga ångestrelaterade tankar. Men det betyder inte att jag är immun från dem. För de finns där, dagligen, och knackar på - men det är upp till mig om jag vill släppa in dem eller inte”.
och hon har så rätt, det är upp till mig om jag vill släppa in dem eller inte.

jag har sagt nej och det har jag gjort länge nu med styrka och jag tänker fortsätta att säga nej, för att om jag ger upp så kommer ätstörningen att vinna och det finns bara ett alternativ. det är att jag ska stå som segrare i den här kampen och ingen annan kan kämpa åt mig eller göra mig frisk så när ätstörningen gör sig mer påmind än vanligt är det jag som säger nej och låser dörren. jag ska stå som segrare i den här kampen och sedan när jag segrat tänker jag gå där ifrån med rak rygg och fylld av en känsla av stolthet i hjärta och själ. jag har redan kommit en bra bit på väg och jag klarar det bra, bättre än förväntat fastän vägen framför mig är lång och det viktigaste nu är att fortsätta framåt för ett steg bakåt kommer vara mycket större än vad ett steg framåt är och ingenting är värt att falla baklänges nu. livet väntar.

ångesten har gått tillbaka ytterligare några steg men den ligger fortfarande där och gnager. river på ytan och rösten slänger glåpord men här är dem inte välkomna. inte idag, inte imorgon och inte någon dag framöver. även om det gnager är jag nu fylld med tacksamhet. för livet, för dem jag får dela det med, för vad som väntar runt hörnet och alla möjligheter som det fylls med och jag vet inte riktigt vem jag ska tacka för att visa den där tacksamheten.
främst vill och måste jag tacka mig själv och klappa mig själv på axeln för min envishet och styrka mitt i allt det ångestfyllda, jag vill tacka dem som aldrig vänder mig ryggen och som står där, peppar och hejar när det tar emot och som låter mig vara ledsen och vilja backa men inte släpper taget om mig när jag faller, jag vill tacka så många andra människor som kämpar emot samma ångest och samma röster som jag för att vi tillsammans kan vinna och jag vill tacka den där stora inspirationen tillika powerwoman vid namn joanna som jag tror inte är fullt medveten om vilken skillnad hon gör för mig och så många andra genom att peppa inspirera och kämpa för något så viktigt i en värld fylld av dubbelmoral, vägskäl och hälsohets.

tack för allt det fina ni ger mig och jag tänker fortsätta kämpa, stänga dörren, säga nej och putta ner sjukdomen från min axel varje gång den gör sig påmind för livet är för kort och så mycket mer än det här.