106. pappa.

pappa, vart är du nu? 

det är en fråga jag ställer mig, för jag vet inte.
allt jag vet är att du inte längre är här hos oss uppbyggd av ben, muskler, organ, hud och allt det yttre som gör dig till dig. men du är här hos oss hela tiden. inuti våra hjärtan och i luften vi andas, du är alltid här.

pappa, jag är arg.
för allt som det var tänkt att du skulle få se, göra och uppleva. för att du var mitt uppe i livet och hade så mycket kvar att vara en del av. jag är arg för att du blev berövad livet och för att en sjukdom tog dig från oss.
jag är arg för allt som du kommer att missa och alla tillfällen där vi kommer att sakna dig och där du kommer att fattas oss.

jag är också ledsen.
för att livet blev alldeles för kort, för att du fick lida och för att du fick bära på allt det du burit på. 
jag är ledsen för att livet så fort vändes upp och ner, förlorade sina gråskalor och blev svart. jag är ledsen för att du förlorade all din kraft, din livsglöd och ditt hopp. jag är ledsen för att det gick fort, att det här gjorde att ditt liv blev till något som det inte skulle bli. 
jag är ledsen för att alla stora dagar i livet kommer att passera utan att du får vara här som du borde. jag är ledsen för att den människa jag vill dela mitt liv med inte kommer få lära känna dig, för att dina barnbarn inte kommer få sitta på dina axlar i solsken, spela fotboll i trädgården med dig, få skratta åt dina dåliga skämt eller äta ditt världsgoda potatismos.
jag är ledsen för att du inte får bli gråhårig ihop med mamma på vår altan, åka på fler fiskeresor, äta glass varje kväll för att du vill ha något sött, för att du inte kommer få fira någon jul i linus och evelinas hus och för att du inte kommer få klaga på hur dåliga spelarna är när du kollar på premier league om söndagarna.

kanske är jag mest rädd.
för att jag blivit tvungen att fokusera på att minnas hur din röst låter, hur dina kramar känns, hur ditt leende ser ut och hur dina ögon glittrar.
jag är rädd för jag inte längre kommer få höra “hej gumman” när jag ringer hem, att du inte längre kommer att spela din favoritmusik när du grillar och att du inte kommer retas sådär som bara du kan. jag är rädd för att du inte kommer kunna skjutsa mig till tåget när jag ska åka bort ett tag, säga att vi ses snart igen och för att du inte kommer att halvsova i soffan när jag kommer hem en lördagkväll.
jag är rädd för att jag ska glömma bort hur du doftar, hur dina fingrar känns på min rygg när jag ber dig klia eller hur du ser ut när du skrattar så ögonen tåras. jag är rädd för att jag ska glömma bort hur du irriterar mig, hur du stolt visar upp en ny fluga du bundit och förklarar vad det är för sort och hur den är bra för fisket, hur du tittar på mamma med ögon fyllda av kärlek och hur du låter när du ger kloka råd.
jag är rädd för att jag inte vet hur livet ska kunna gå vidare när du inte längre finns här och jag rädd för jag vet inte hur ett liv utan dig någonsin ska kunna fungera.

men pappa, jag vet.
jag vet att du är här inuti våra hjärtan, i luften vi andas och i solens strålar. 
jag vet att livet är skört och att vi inte får ta det förgivet. 
jag vet att du är den starkaste av kämpar och den starkast lysande stjärnan.
jag vet att jag ska berätta högt för hela världen om hur du gett mig, linus, wilma, milla, mamma och alla andra allt som du någonsin kunnat, hur du spelat instrument i luften när ett bra riff gått igång i högtalarna, hur du älskat med hela ditt hjärta, kämpat för det som är rätt, stått upp för det du trott på, hur du alltid tagit beslut där du satt andra före dig själv och hur du bjudit upp till dans i vårt vardagsrum.

jag vet att jag kommer sakna dig varenda dag för resten av mitt liv och att vi ses igen, tills dess kommer jag att förvara varenda minne och varenda fragment av dig. 
jag ska leva livet fullt ut och jag ska prata, skratta, gråta, dansa, älska och vara allt som jag är för oss båda. jag ska ta med mig allt som är du och allt som du någonsin lärt mig.
jag vet också att halva jag är du, att jag älskar dig tusenfalt och mer än vad ord någonsin kan förklara. älskade pappa, du är den finaste av människor jag någonsin kunnat önska.

om tankar | |
#1 - - Anonym:

Faaaaam, det känns inte som om det var längesedan vi stod i entrén på KSS; din mamma o jag o din pappa med varsin cancerdiagnos.....😔 Kramar, tårar, rädsla, ilska, frustration ... många stora känslor o tankar huller om buller. Men en sal var säker, vi skulle kämpa mot cancerdjävulen för våra barns skull!!!💪🏻😔❤️ Benke, du finns i våra hjärtan❤️🙏🏼

#2 - - Anonym:

Faaaaam, det känns inte som om det var längesedan vi stod i entrén på KSS; din mamma o jag o din pappa med varsin cancerdiagnos.....😔 Kramar, tårar, rädsla, ilska, frustration ... många stora känslor o tankar huller om buller. Men en sak var säker, vi skulle kämpa mot cancerdjävulen för våra barns skull!!!💪🏻😔❤️ Benke, du finns i våra hjärtan❤️🙏🏼

#3 - - Anonym:

Faaaaam, det känns inte som om det var längesedan vi stod i entrén på KSS; din mamma o jag o din pappa med varsin cancerdiagnos.....😔 Kramar, tårar, rädsla, ilska, frustration ... många stora känslor o tankar huller om buller. Men en sak var säker, vi skulle kämpa mot cancerdjävulen för våra barns skull!!!💪🏻😔❤️ Benke, du finns i våra hjärtan❤️🙏🏼 / Annika

#4 - - Nadja:

Kram Elin!

#5 - - Ann-Sofi Lager:

Så fint du skriver och så oerhört sorgligt att Bengt-Göran gått vidare.
Träffade Monica igår som berättade.
Sköt om er, ni har varandra. Gråt, kramas, minns och bara var.
Många kramar från Ann-Sofi (farmors kusin)

Upp