Det är måndag och den andra maj och jag är trött i hela kroppen och i knoppen efter två intensiva veckor med långa dagar innehållandes plugg inför tentan som förhoppningvis kommer att vara godkänd om tre veckor när resultatet kommer tillbaka.

Den tröttheten jag känner påminner mig om den trötthet jag känt förut, och jag vet så väl vad min kropp min signalera. Tusen gånger bättre den här gången än i november förra året när jag stod och grät på jobbet, där jag trivs så bra, och förklarade för de fantastiska jag jobbar tillsammans mer att jag faktiskt inte orkar mer nu, jag var nära en ruptur, som vi så fint har lärt oss att det heter när det blir en bristning i kroppens vävnader, men nu var det nära att bli en ruptur i hela mig. Tårarna rann och jag var tvungen att sjukskriva mig, tog mod till mig och tog kontakt med S:ta Helenas mottagning för ätstörningar och kom i kontakt med henne. Med en fysioterapeut som jag kallar för A, som ifrågasatte mig och mitt resonemang och som fick mig att ifrågasätta mig själv, hon började laga en bit av mig men förklarade också att jobb och träning var otänkbart i min situation. Mitt liv cirkulerade då kring jobb på två olika ställen nästan varje dag, träning fem till sju gånger i veckan och en nattsömn som varade i ungefär fyra max fem timmar per natt och som grädden på moset åt jag för lite mat. Såklart. 

Kroppen sa nej. Det räcker nu, och jag är så tacksam för att jag valde att lyssna på den och att lyssna på A. Jobbade ingenting över jul eller nyår utan fick åka på en fin resa till värmen med en fin vän som lagade en bit till.

Och så kom beskedet. Att jag blivit till det som nu, fem månader senare är min vardag. Jag hade blivit antagen till Fysioterapeutprogrammet i Göteborg och allting gick så fort efter december men det spelade ingen roll för det var en förändring som gjorde att jag fick en nytändning. Fortsatta besök hos A innebar att hon ordinerade mer vila för att jag ens skulle orka med det som väntade, att studera, att flytta, att lära känna nya, helt fantastiska människor, bo själv och att orka träna. Det triggade min envisa sida som älskar att tävla, att vara bäst. Det är ju just den sidan som fick mig att nästan bli en enda stor ruptur och jag skulle klara av det för att kasta bort något så stort och viktigt, vore ren jävla idioti. 

Det fortsatte att gå fort och nu är jag här, den andra maj och allt det jag fått vara en del av sedan januari är ovärdeligt och gör hela mig varm i kroppen. Vaknar på morgonen och känner mig motiverad, vill lära mig, ställa frågor, veta mer. Umgås med människor som jag inte ens under en sekund tror att jag fått lära känna av en slump, det är mer än så. Bor i en lägenhet som jag får kalla för min, som ibland är stökig och ibland kliniskt ren det följer liksom humöret och skolans tempo. Kan gå längs gator i en stad som gör mig gott, som jag så länge velat bo i, började jobba på ett jobb som jag bara drömt om tidigare och nu är jag här med allt det fina och jag är tacksam för allt, flera gånger om. 

Trots tacksamheten så kom det där tillbaka likt ett brev på posten.

Det där brevet kom, när vi äntligen efter långa intensiva veckor fick ta en paus, när det fanns tid att grubbla och när den där tidigare nämnda tröttheten fick ta lite plats igen och jag kände:

”NEJ, jag har inte tid och jag vill inte. Du är inte välkommen, du är inte önskad och jag vill bara att det ska finnas en röst i mitt huvud.

Och det är den röst som säger att livet kommer att vara så mycket härligare när en orkar, när det finns glitter i ögonen, och när en ingår i den helheten och när inte finns någon risk för en ruptur.

Personer i min närhet undrar hur jag inte kan se att jag är smal, hur jag inte kan se att glittret i mina ögon försvunnit lite till och hur jag inte kan förstå att jag inte är undantaget ifrån regeln och det är något som de har undrat över under en lång, lång tid. Saken är den att jag förstår att jag är smal, jag kan se att glittret är borta för det enda jag ser är någon med enorma svarta ringar under ögonen när jag vaknar på morgonen och jag vet att jag inte är ett undantag ifrån någon regel. Jag förstår det mer än väl, samtidigt som det pågår ett dagligt krig mot den röst i mitt huvud som säger att de där centimetrarna som ökat i omkrets på min kropp, att de svarta ringarna lätt går att täcka med smink för det är bättre att vara smal än att ha energi och att jag trots allt är ett undantag.

Min kontakt på S:ta Helena fick avbrytas i och med min flytt men hon gav mig så mycket och jag tänkte att det kommer finnas kvar för evigt men så kom det där brevet och rösten var stark igen. Klandrade mig för att jag åt som jag gjorde och inte tränade tillräckligt, nu kommer du bli allt det där som vi tillsammans kämpat så hårt tillsammans för. Att nå den där vikten, att bli bäst på att göra allt tills det inte går längre. 

Men saken är den att vi har inte kämpat tillsammans, jag har kämpat emot men varit för svag och inte orkat säga nej och rösten i mitt huvud att jag fortsatt att ge energi genom att lyssna. Fick panik, grät med mina föräldrar samtidigt som jag tänkte att vad gör väl det om jag går ner de där kilona igen och tappar i omkrets. Grät i skolan och blev omfamnad, peppad och torr i ansiktet efter tårarna med hjälp av två personer som jag aldrig kan förklara för hur tacksam jag är att de är här. Med mig i detta. Sjukanmälde mig två dagar eftersom energin var bortblåst men jobbade trots det på helgen både lördag och söndag för att jag ska klara av det. 

Jag är väl ingen mes heller, absolut inte.

Ringde till mina föräldrar samma kväll, på face-time eftersom jag saknar att få se dem. Förklarade för mamma och pappa ännu lite mer även om de hela tiden är med på tåget och gör sitt bästa på distans. Då gick det upp för mig, som en blixt från klar himmel när jag hade en utläggning om mina tankebanor och jag sa det rakt ut: ”Pappa, jag är så jävla sjuk” och det är sant, det tar emot att erkänna men så är det för att den hårda sanningen är den att ingen människa ska någonsin behöva få ångest över att ha ätit en extra näve russin som inte var planerad, tänka på vad hen ska äta om två dagar, hur hen ska kompensera upp att frukosten blev för stor eller hur hen ska kunna sitta bäst på bussen för att det inte ska kännas som om hela kroppen en klump som aldrig någonsin är stilla. Jag är så jävla sjuk och långt ifrån frisk även om jag inte uppfyller alla kriterier för en ätstörning, även om biologiska, naturliga funktioner kommer tillbaka och även om jag enligt ett måttband är större så är jag inte frisk, jag kämpar varje dag och i dagsläget finns det bara en som kan göra mig frisk och det är jag och sanningen är väl den att det alltid kommer att vara just jag som jag hjälpa mig.

Har försökt få hjälp på alla nivåer, allt ifrån specialist till ungdomsmottagning med det är kötider och brist på resurs på alla nivåer och jag klassas som för frisk för att få hjälp inom den närmsta tiden. Min väntan skulle komma att bli fem till sex månader, m å n a d e r. 

Kanske är jag inte illa däran rent fysiskt för någon annans öga men det betyder inte att jag är frisk.

På mitt matbord står en skål med kolor, som ska finnas som en möjlighet att äta när suget kommer, men det kommer inte för det är fortfarande förbjudet, det är ångest och det är skräck. I mitt ”upptäcka-flöde” på Instagram ser jag tokdeffade kvinnor och män som tävlar i bikini fitness och kan inte förstå hur de kan skada sina kroppar på det viset men sanningen är ju den att jag gjort och fortfarande gör samma sak, i fem jävla år. Fem år av mitt liv är borta, jag kommer inte ihåg det som borde vara ihågkommet med ljus, skratt och glädje. Det är mörker, ångest och tårar och det är någonting som jag inte orkar med ett år till. 

Om jag ska bli frisk måste jag utmana och vilja, ha driv att göra framsteg och jag vet precis vad som krävs.

Det handlar inte om att byta från min hälsosamma, medvetna sida som mer än gärna experimenterar i köket med det som klassas som ”nyttigt”, tränar hårt och är medveten på ett plan som troligen klassas som mer extremt än normalt. Jag vill behålla det men jag vill också leva. 

Livet är mer än centimetrar, skarpt synliga nyckelben och ångest. Livet är häng med de människor som är viktigast i livet, en kanelbulle till fikat och glädje. Och kanske viktigast av allt så är livet mitt, och det är alldeles för kort för att det ska vara såhär. Det kommer ta tid att laga det som varit skadat så länge och det kommer ta emot, jag kommer vilja vända om och ta den enkla vägen. 

Jag är livrädd för att lämna men jag är också livrädd för att stanna kvar, och att stanna kvar skulle innebära fem år till av mörker och det klarar jag inte av.

Det får vara slut nu.