femtiotvå veckor.
trehundrasextiofem dagar. 
åttatusensjuhundrasextio timmar.
hur många minuter det blir försöker jag inte ens räkna ut. 

den tionde juli tvåtusenarton och det är ett år sedan det sista andetaget togs, du blev fri från det onda och himlen fick välkomna en ängel alldeles för tidigt. ett år som gått obeskrivligt långsamt men samtidigt alldeles för fort.

då var jag arg, ledsen men kanske främst rädd och förstod inte hur det skulle gå att leva en enda dag till utan att få höra dina steg i trappan, utan din röst i andra änden av telefonen när jag ringer hem. skämten, kramarna, de kloka orden och att bara få veta att du är där när jag behöver dig. 
idag är jag fortfarande arg, ledsen och rädd för allt det där precis som då; hur allt gick alldeles för fort. hur vi plötsligt försökte bromsa med all vår kraft inför ett plötsligt stup. "det finns inget de kan göra, det har gått för långt" med din röst ekar i huvudet och jag ser hur vi som i slowmotion snabbt föll ner över kanten i takt med att din kropp inte orkade kämpa mer. varje dag tänker jag på hur du såg ut när du fuldansade, hur din röst lät, hur ditt potatismos smakade, hur du såg ut när du gestikulerade vid sidan av fotbollsplanen, hur du dina kramar kändes och ibland går jag till badrumsskåpet för att få känna doften av din parfym och minnas ”pappadoften” som fyller mig av lugn, trygghet och styrka.

när jag hör din musik spelas tänker jag på hur vinden tog tag i håret när vi åkte snabbt med nervevade rutor i bilen fastän ac:n var på, när jag cyklar till jobbet blickar jag ner mot fotbollsplanerna och tänker på hur besviken du hade varit över att de inte är klippta så som du ville ha dem och när jag ser dina fiskespön tänker jag på glöden i ögonen när du pratade om dina nybundna flugor.
det sägs att det blir bättre med tiden men ofta tvivlar jag, för att tiden gör så att vi för var dag som går kommer längre och längre bort från den du var innan sjukdomen tog livet ifrån dig och för var dag som går måste vi kämpa lite hårdare för att minnas.

och pappa, vart är du nu?
det är en fråga som jag kommer fortsätta att ställa mig och var du än är så vill jag att du ska veta att vi lever, men främst så överlever vi. en dag i taget, långsamt och snabbt på det sättet vi behöver. med glädje, med sorg, med skratt och med tårar och du är här hos oss hela tiden. inuti våra hjärtan och i luften vi andas och jag kommer fortsätta sakna dig men jag tänker också fortsätta prata, skratta, gråta, dansa, älska och vara allt som jag är för oss båda och jag ska ta med mig allt som är du och allt som du någonsin lärt mig.

femtiotvå veckor.
trehundrasextiofem dagar. 
åttatusensjuhundrasextio timmar.
och kanske försöker jag räkna ut antalet minuter en dag.

älskade änglapappan, har vi klarat ett år så klarar vi några till för jag vet att du aldrig någonsin kommer låta oss ge upp.