- elin udén - 075. åtta veckor, två månader och ett sjättedels år.

075. åtta veckor, två månader och ett sjättedels år.

måndag.

den femtonde juni tvåtusenfemton och två månader, åtta veckor i usa. vart sjutton tar tiden vägen?

det känns som om jag har bott här i mer än åtta veckor, kanske tack vare att jag trots två veckor av extremt mycket hemlängtan med många tårar och facetime-samtal med dem jag saknar hemma numera har skaffat mig ett liv, en vardag.

dagarna går på rutin och ser ungefär likadana ut sett till killarnas skoldagar och aktiviteter och kvällarna innebär restaurangbesök, träning eller myskvällar med film och favoriter. jag trivs bra här.

att au pair livet är tufft är ingen nyhet men det är tuffare än vad jag tror att någon som inte varit i samma situation kan förstå.

att sakna sin familj, sina vänner och kollegor. att inte kunna få en kram av mamma, pappa, farmor, farfar, mormor, morfar, bror, syster eller bästa vän när en verkligen behöver det, att missa födelsedagar, sina bästa vänners studentmottagningar och nykläckta knoddar, att behöva strida sig igenom tuffa morgnar och eftermiddagar med två killar med starka viljor och energi som aldrig tycks ta slut, att inte hitta i nya områden utan gps, att inte kunna åka till landet och känna doften av kogödsel som ett tecken på sommar, att inte kunna ta cykeln in till stan för att få känna vinden i håret och däcken rulla fort på asfalten, att inte kunna sucka över ösregn i oktober, att inte få äta sin mammas mat och att ha en känsla av att inte vara hemma på riktigt i familjen som en följd av att bo på jobbet, att känna sig i vägen.

trots allt det som är tufft är fördelarna fler än nackdelarna och i nuläget vill jag inte byta bort det här mot någonting annat.

att leva här ger mig möjligheten att lära känna människor som jag aldrig annars skulle fått chansen att göra, att kunna spendera min lön på enbart resor, god mat och garderobspåfyllnad utan att känna sig som en slösare och att bara få vara under den lediga tiden är något som passar mig väldigt bra just nu som en paus i vardagen jag hade hemma i sverige. det kommer att gå upp och ner och livet här kommer jag med säkerhet ogilla i större utsträckning då och då och jag kommer att sucka, vilja ge upp strider.

men jag vet också att när jag står där på flygplatsen i maj tvåtusensexton kommer jag att vara starkare på så många sätt som inte varit möjligt innan, jag kommer ha sett platser som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, jag kommer ha knutit band med människor som jag aldrig annars skulle mött och jag kommer att vara stolt över vad jag lyckats åstadkomma under mitt år. att jag tog steget att med tjugotrekilo byta ut allt det bekanta till något okontrollerat, nytt, spännande, underbart, roligt och skrämmande.

hurra för två månader på andra sidan atlanten, jag är stolt redan nu över att jag har tagit mig hit och genomfört en sjättedel av tiden. jag tänker gå rakryggad idag för detta är banne mig något att känna sig stolt över!