113. änglapappan.

femtiotvå veckor.
trehundrasextiofem dagar. 
åttatusensjuhundrasextio timmar.
hur många minuter det blir försöker jag inte ens räkna ut. 

den tionde juli tvåtusenarton och det är ett år sedan det sista andetaget togs, du blev fri från det onda och himlen fick välkomna en ängel alldeles för tidigt. ett år som gått obeskrivligt långsamt men samtidigt alldeles för fort.

då var jag arg, ledsen men kanske främst rädd och förstod inte hur det skulle gå att leva en enda dag till utan att få höra dina steg i trappan, utan din röst i andra änden av telefonen när jag ringer hem. skämten, kramarna, de kloka orden och att bara få veta att du är där när jag behöver dig. 
idag är jag fortfarande arg, ledsen och rädd för allt det där precis som då; hur allt gick alldeles för fort. hur vi plötsligt försökte bromsa med all vår kraft inför ett plötsligt stup. "det finns inget de kan göra, det har gått för långt" med din röst ekar i huvudet och jag ser hur vi som i slowmotion snabbt föll ner över kanten i takt med att din kropp inte orkade kämpa mer. varje dag tänker jag på hur du såg ut när du fuldansade, hur din röst lät, hur ditt potatismos smakade, hur du såg ut när du gestikulerade vid sidan av fotbollsplanen, hur du dina kramar kändes och ibland går jag till badrumsskåpet för att få känna doften av din parfym och minnas ”pappadoften” som fyller mig av lugn, trygghet och styrka.

när jag hör din musik spelas tänker jag på hur vinden tog tag i håret när vi åkte snabbt med nervevade rutor i bilen fastän ac:n var på, när jag cyklar till jobbet blickar jag ner mot fotbollsplanerna och tänker på hur besviken du hade varit över att de inte är klippta så som du ville ha dem och när jag ser dina fiskespön tänker jag på glöden i ögonen när du pratade om dina nybundna flugor.
det sägs att det blir bättre med tiden men ofta tvivlar jag, för att tiden gör så att vi för var dag som går kommer längre och längre bort från den du var innan sjukdomen tog livet ifrån dig och för var dag som går måste vi kämpa lite hårdare för att minnas.

och pappa, vart är du nu?
det är en fråga som jag kommer fortsätta att ställa mig och var du än är så vill jag att du ska veta att vi lever, men främst så överlever vi. en dag i taget, långsamt och snabbt på det sättet vi behöver. med glädje, med sorg, med skratt och med tårar och du är här hos oss hela tiden. inuti våra hjärtan och i luften vi andas och jag kommer fortsätta sakna dig men jag tänker också fortsätta prata, skratta, gråta, dansa, älska och vara allt som jag är för oss båda och jag ska ta med mig allt som är du och allt som du någonsin lärt mig.

femtiotvå veckor.
trehundrasextiofem dagar. 
åttatusensjuhundrasextio timmar.
och kanske försöker jag räkna ut antalet minuter en dag.

älskade änglapappan, har vi klarat ett år så klarar vi några till för jag vet att du aldrig någonsin kommer låta oss ge upp.

 

 

om livet, om tankar | | Kommentera |

110. för att vi måste vara snälla mot kroppens största organ.

som ni vet så bor ju jag i staden där hösten är allt annat än solig, med undantag för en stor del av den just i år, där regnet faller horisontellt och tar sig in överallt. det blir ännu kallare ihop med blåsten och jag, liksom många andra blir snustorra om kinderna. vad göra?

investera i bra hudvård och ge massvis med kärlek till kroppens största organ. 
jag har varit kompis med lush egna rengöring ett bra tag men behövde en ny foundation och tänkte att varför inte slå till på något nytt där. förnyelse förgyller tror jag bestämt!

valde både foundation och rengöring från estelle&thildför normaltorr/normalfet hy och en foundation i den varmare tonen efter lång överläggning med den tåliga tjejen på åhlens. en i en varmare ton blir ett måste på grund av min enorma morotskonsumtion och intag av karoten som gör mig lite mer orange i hudtonen än någon annan jag känner. men jag gillar ju morötter så tänker fortsätta med det!
detta plus en mask ifrån lushkokosolja efter rengöring eller mask och ansiktet kan misstas för en bebisrumpa!

har spenderat två dagar hemma efter en febernatt tisdag till onsdag. vilat, pluggat och packat inför helgen som dagas. fredag till söndag i stockholm med besök hos en naprapat, kramar med min moster plus familj, en natt ute i solna på the winery hotel med femtio andra tjejer tack vara joanna och louise. kommer bli m a g i k s t och inte minst så är det välbehövligt! 


om livet, om ytligheter | | Kommentera |

109. och så fick det stå tomt här ändå.

tisdag. och det har ekat här trots mina ambitioner att vara mer frekvent men lägger mitt fokus på andra saker och kameran får sällan följa med på längre turer. svårt att "knöla" ner i ryggsäcken som redan är packad till brädden med böcker, pennor, ombyten, matlådor och så vidare. spenderar mina dagar på en praktikplats jag gillar och får utmanas och utvecklas på, upptäcker nya saker varje dag och fascineras över hur det kan kännas så rätt i magen över ett yrkesval.

men, här kommer bara några fyrkanter med färgskiftande löv, en relativt nybliven lillasyster och grusvägar från det jag kallar hemmahemma.
ni förstår nog varför detta, oavsett tid på året gör att fullständig harmoni infinner sig i kroppen. att få sätta en fot framför den andra och inte tänka så mycket mer.
trivs där, längtar dit när jag är här i göteborg och planerar in när jag åker tillbaka. tillbaka till syskonskratt, farfars kramar, farmors prat, frukost tillsammans och kattgos i min storebrors nya hus.
inte så dumt alls tycker jag.
 
nu är det tisdag, jag ska snöra på mig mina kängor, ta på mig min varmaste stickade tröja, med viss protest använda vantar och plugga in en podd i öronen för att cykla iväg för ytterligare en vecka fylld av barn, aktivitet och utmaningar. hej!
 
 
om livet | | Kommentera |
Upp