096. att fatta beslut & komma hem.

för fyra månader sedan satte jag mig på ett flygplan för att spendera nio timmar i luften efter att ha fällt säkert tiotusen tårar på grund av avsked till min familj och mina vänner dagarna innan men efter säkerhetskontrollen var tårarna som bortblåsta och jag klev på planet med längtan, spänning och så mycket pirr i magen, och jag vill lova att det var nio väldigt långa timmar som passerade. jag kollade igenom filmutbudet säkert, spelade tråkiga kortspel på skärmen i ryggstödet framför mig, åt uppvärmd typisk flygplansmat och hade den värsta träsmaken i rumpan jag någonsin känt av. 

new jersey var slutdestinationen och på flygplatsen möttes jag upp av en klämkäck kvinna i svarta kostymbyxor, kilometerhöga klackskor, knallrosa läppar och alldeles för många lager mascara och hon hjälpte mig att komma in i rätt bil för att åka mot kursen som skulle hållas de första fyra dagarna strax norr om new york. de där fyra dagarna rusade förbi och vips var det torsdag eftermiddag och tåget mot washington dc rullade ut från perrongen klockan sjutton trettiofyra. tre långa, nervösa timmar senare kramade jag om min värdmamma för första gången, en vacker kvinna med det varmaste leendet jag sett på fyra dagar efter att ha sagt hejdå till min egen älskade mamma, som tog hand om min resväska och frågade allt om resan hit, de första dagarna på orientation och hur jag mådde. hälsade på min värdpappa, hoppade in i bilen och satt med skakiga knän ganska tyst hela vägen från union station till arlington som skulle bli mitt nya hem, mitt andra hem. träffade den tidigare au pairen som är en av de snällaste människorna jag mött, en otroligt stöttepelare under min första vecka som au pair. sen kom dagen då vi sa hejdå till henne och hon tog sina resväskor för att resa i några veckor innan det var hennes tur att åka hem efter tjugoen månader på andra sidan jorden.

det var pirrigt att vara själv med två pojkar på fyra och sju år, a l l t  var nytt och jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till situationen och hemlängtan var ett faktum. att sova i en annan säng, äta mat ur någon annans kylskåp, köra någon annans bil och behöva använda gps för att ta sig runt. hemlängtan slog mig som ett knytnävsslag i ansiktet och jag pratade på facetime med min familj hemma så fort det var möjligt och de där tiotusen tårarna på arlanda kom tillbaka igen, knutar i magen och funderingar kring hur det var rätt eller inte. ge det mer tid sa både min familj, min värdmamma och de nyfunna vännerna jag hittade så fort. vänner som jag inte kunde vara mer glad över att ha blivit berikad med, de är några utav de finaste människor jag mött.

jag satte upp ett nytt mål: augusti. jag klarade av det målet.

de första månaderna var otroligt kämpiga men det gick och min hemlängtan försvann och den har inte kommit tillbaka. jag trivs med det jag har här och fyra månader har rusat förbi, och det skrämmer mig samtidigt som det på ett sätt känns otroligt skönt. 

au pair livet kan verka glamouröst på ytan, men som alla andra jobb är det påfrestande och en möter motgångar. ibland dagligen, ibland veckovis eller ibland inte alls. ibland är det hur bra som helst och ibland inte lika bra och det skapar frågor och funderingar kring väldigt många olika saker.

en får ta del av platser som jag personligen aldrig trodde att jag skulle få se, en möter på en kultur och livsstil helt olik den svenska, en blir starkare som person och förstår väldigt snabbt att en klarar av så otroligt mycket mer än vad, i alla fall jag, trodde var möjligt. bara det att passa barn åtta timmar om dagen, köra bil på fyrfiliga motorvägar till chicago och lämna allt som är tryggt hemma i lilla mariestad och byta ut det mot någonting nytt och osäkert.

en bygger upp relationer och band till personer som en aldrig någonsin annars skulle ha träffat och att tänka på det gör mig så varm i hela kroppen för jag har fått vänner för resten av livet här, relationer som format och förändrat mig på en del som egentligen är en väldigt liten del av det långa liv vi lever.
jag fick en andra familj, men inte i den familjen jag jobbat för sedan jag kom hit. jag fick en ny familj i mina vänner, och särskilt tillsammans med två fantastiska individer. elsa och nikita. mina redan extremt saknade svenskar som jag bott tillsammans med på helgerna, umgåtts med konstant all min lediga tid på dagarna och på kvällarna och delat allt med. men snart ses vi igen, snart. det måste jag intala mig själv för att klara av avståndet till dem. 

men någonstans mitt i allt det fina jag fått ta del av i och med det här enorma äventyr fanns en otrygghet, frågor och funderingar kring huruvida detta är rätt för mig. och svaret har jag klurat på i fyra månader som svischat förbi och ändå gått otroligt långsamt, i en app på min telefon räknade jag ner dagarna tills jag jobbat min sista dag för en del av mig ville hem så mycket att det gjort ont medan en annan aldrig velat åka hem och en tredje har försökt få dessa två att komma överens men som alltid är en sida lite starkare. och enligt darwin så är det den starkaste som överlever, inte sant?


i mitt fall var den starkaste sidan den som velat åka tillbaka till lilla landet lagom, där mellanmjölk är standard, kebab är ett måste på pizzan istället för peperoni och ost, där luften är ren, där motorvägarna har två till tre filer, där en farmor fins som bakar gott bröd, en farfar som ger världens bästa kramar, en morfar som skämtar om minsta lilla, en mormor som är smartare än många andra människor jag träffat, en mamma, en pappa, en bror och två systrar som jag lärt mig uppskatta så mycket mer, vänner som jag längtat efter att få krama om och ett jobb med kollegor som jag saknat väldigt mycket.

att ta mig an det här innebar att ta mig utanför min comfort zone och göra något vågat, något äventyrligt och tack vare det växa som person. inse att en klarar av så mycket mer och ta bort så många olika sorters rädslor på köpet och jag är stolt. otroligt stolt över vad jag åstadkommit under min tid här i "drömmarnasland" men jag snubblade, precis före avblåsningen för första halvlek snubblade jag och nådde inte ända fram till halvåret men det viktigaste är att försöka se det här som något som inte är prestigeladdat. 
jag är inte färdig med usa, jag vill ha mer, se mer, göra mer men jag är färdig som au pair. 

sverige, nu ses vi.

jag har längtat efter dig, länge.

om tankar | | Kommentera |

095. två vänner, tre dagar, fyra städer & mer än trettio mil i en bil i svartvitt del två.

vi nådde vår slutdestination vid nollsju trettio på lördagen och våra magar knorrade och bad om mat, frukostdags!
letade upp närmsta le pain quotidien, alltid ett säkert kort för frukost, brunch, lunch, middag, fika. alltid! med mätta magar tog vi oss vidare ut, vi skulle försöka se viktiga grejer men samtidigt bara njuta och vara för en dag utan att tänka på annat.
promenerade längs gator, oh:ade och oj:ade över fina hus och tanken på att vara i chicago.
mitt sällskap, 
två bönor vid en annan typ av böna.
chicagos "poser" och en "superturistig/typisk au pair-bild" på mig.
chicago, jag tycker om dig.
nästa stopp blev willis tower, som gav oss den här utsikten, höjdskräck och fler superturistiga bilder
vad jag tycker om dig!!!
promenerade lite till längs gatorna 
efter detta tog vi bilen till vårt hostel, lämnade väskor, powernapade, laddade telefoner och försökte lista ut vad vi ville ha till middag.
 
 
 
 
om livet | | Kommentera |

094. en morgon i michigan.

ligger extremt långt efter i det här med att sortera och redigera bilder jag tagit hittills här borta, vardagsbilder, resor och sånt som jag inte är i fas med. bland annat har jag ju hunnit med att spendera en vecka i michigan och fått vara en del av ett indiskt bröllop. mer om det senare för här vill jag bara visa hur fint det var där vi bodde strax utanför detroit en morgon i slutet av juli.
passerade blommor i mängder, 
passerade "natural beauty roads" som visserligen höll måttet rätt så bra för just det där med "natural beauty" för oj så fint det var bitvis och hundra gånger härligare att andas den här luften än den i arlington. friskt och fräscht!
mh ja. stora hus, små sjöar och grusvägar tillhörande sånt här...
hjärtat skuttade lite extra och om jag njöt? till tvåhundra procent.
sedan promenerade jag vidare längs grusvägar utan måsten, tankar på att slå rekord eller köra ett gäng intervaller på vägen. jag lät mig själv bara vara, så oerhört viktigt.
 
 
| | En kommentar |
Upp