104. låt oss prata om ätstörningar, igen.

måndag morgon, och jag kan inte knäppa mina jeans.

en panikångestattack i min lägenhet där tårarna rinner likt niagarafallen längs mina kinder och signalerna ljuder för ett telefonsamtal till min pappa. tårar som inte tar slut och en andning som är allt annat än regelbunden och lätt.

måndag morgon, jag vill inte äta på flera dagar och jag vill springa sextionio maraton för att kompensera att den där knappen inte går att knäppa. hela min kropp är fylld av ilska, ångest och förakt och rösten i huvudet frågar mig hur jag kunde låta det gå så långt. hur otroligt dålig jag är som låtit det bli så att jag inte kan knäppa mina jeans. ett tecken på hur tjock jag är och ovärdig av det jag åt till frukost, planerat att äta till lunch mellan föreläsningarna och det som jag kommer att äta senare ikväll. jag borde enligt den där rösten som jag avskyr att höra ta en rask promenad till skolan, springa till gymmet, träna många timmar, springa hem, duscha och sova. lämna magen tom och låta kroppen ropa efter energi. 

bara för att jag inte kan knäppa mina jeans.

jag avskyr det.

jag avskyr hur känslan som tar över min kropp och hur jag på något vis blir helt oförmögen att säga nej, och att säga nej är det viktigaste av allt.
jag avskyr hur jag känner mig som en idiot, som trott att det skulle vara lättare att säga nej även idag.
jag avskyr hur jag granskar, analyserar och jämför med andra och deras kroppar för att jag ser alla andra som eftersträvansvärda.
jag avskyr hur den del av mig som är frisk står vid sidan av och tittar på utan att ingripa fastän den delen är fullt medveten om hur fullkomligt jävla fel det är.
jag avskyr hur jag radar upp listor för olika metoder för att kompensera, minska energiintaget och öka energiåtgången. 

jag avskyr hur det påverkar hela mig och hur jag kan se aptiten för livet springa ifrån mig, långt bort. hur min dag blir dålig, hur mitt humör rasar ner i något som kan liknas med en ravin, hur min energi går i bott, hur jag inte orkar vara social och hur jag blir irriterad.

men mest av allt avskyr jag hur den här känslan som infinner sig får mig att vilja lämna allt det som jag byggt upp det här året. strunta i mina studier, strunta i mina relationer som jag vill vårda så väl, strunta i att sova, strunta i att äta, strunta i att det målar insidan av hjärtat svart och strunta i hur min hjärna blir en kalorikalkylator som inte kan fokusera på annat än det som kommer in och lämnar min kropp i form av energi.

pappa peppar så gott han förmår. förklarar det jag redan vet och frågar om storleken på de där jeansen som inte gick att knäppa. jag svarar. hör direkt genom hans suck att han känner uppgivenhet, och hur han med enbart några ord vill kliva genom telefonen och skaka om mig. förstår du inte att det är en storlek som inte är frisk för dig frågar han. jag vill svara jo, pappa jag vet. jag vet det så väl att för att kunna leva, uppleva, utvecklas, åstadkomma och påverka så som jag vill så fungerar det inte. det kan tyckas banalt att jämföra målbilder och drömmar med en jeansstorlek men det är ju just det som hindrar mig. att jag låser mig på storlekar, centimetrar och kilon fastän jag vet att det egentligen inte spelar någon roll för min hälsa. den friska delen vet medan den sjuka delen frossar i att mäta, väga och jämföra som om det vore en buffé av det allra lyxigaste slaget. 

pappa förklarar det jag redan vet igen, igen och igen. försöker pressa in det för att jag ska hitta styrka att stå emot allt det som jag avskyr.
han säger att den dotter som de får vara tillsammans med när vi ses är en helt annan jämför med vad hon var för bara några månader sen när gasen var pressad till max och energinivån låg på minus. hur de ser att det finns glitter i ögonen, skratt i magen, tolerans och liv och det är precis det som jag vill att de ska se, varje dag. det som jag vill att andra ska se och inte hur sjukdomen bryter ner mig och tar över så fort jag släpper lite på mitt motstånd när det blir svagt.
jag är och har varit färdig med sjukdomen som tagit över alldeles för många år av mitt liv länge. jag har haft en lång period som varit bra till största del och om det kommit sjuka tankar har jag lyckats stå emot. jag har varit stark, mycket tack vare mig men också tack vare all stöttning som min omgivning ger mig. om det så är peppande ord, skratt, komplimanger om det där glittret, kramar eller att de bara finns där och att jag är medveten om det. men just nu har styrkan gömt sig och jag letar febrilt för att hitta den och likaså motivation att inte backa och ta tillbaka allt det jag jag vill lämna bakom mig för att kunna uppnå allt det jag vill.

pappa säger att jag kan ringa hur ofta jag vill men att hans svar kommer vara detsamma varje gång. att det aldrig kommer vara värt att backa och låta känslan och rösterna ta över allt det jag byggt upp och att det val jag gjort att säga nej måste fortsätta vara starkt. 

ångesten har gått tillbaka några steg, men tårarna rinner än och jag säger till honom att det borde vara lätt samtidigt som det känns i princip omöjligt där och då att göra motstånd. omöjligt att stå emot och jag vill ju inget annat än ge vika för jag orkar inte. men jag ska inte för då har jag förlorat allt det som livet numera erbjuder mig i samband med att jag varje dag vaknar och väljer att säga nej, för att jag jobbar stenhårt med att tacka min kropp för att den bär mig och ge den vad den behöver och om jag ger vika kommer mina drömmar raseras och jag har så många av dem och jag är värd att få uppleva så många jag bara kan. 

vi lägger på, säger att vi älskar varandra och att det är okej. det är okej med bakslag, att det får vara tufft så länge jag inte ger vika. på vägen till skolan reflekterar jag, rabblar upp allt som jag uppskattar och vill ha, listan blir lång och jag jämför med listan med negativa punkter. den hamnar efter med milslånga avstånd och det blir plötsligt lite lättare att hantera, lättare att andas helt regelbundet och lättare att torka kinderna och acceptera de numera röda ögonvitorna.

jag öppnar instagram.
skriver in ett kontonamn i sökfältet som är återkommande när jag behöver pepp. ägarinnan är en kvinna som är power. en kvinna som inspirerar mig varje dag, som ger mig mer livslust och som får mig att våga drömma större. hon, en helt vanlig kvinna som väljer livet varje dag, en kvinna som vet vad hon vill och som kämpar för att nå sina drömmar samtidigt som hon lever dem. av den enkla anledningen att livet är för kort att slösa bort.
hon skriver ofta om hälsa och hur vi måste vara så jävla starka i det hetsiga samhälle som pressar från alla håll för att vi ska leva si eller så.
läser bildtexter som tänder lågor inom mig, som de alltid gör och som gör att jag fylls på med styrka.
jag scrollar igenom hennes arkiv och där finns en bild där hon skriver: ”Jag är oerhört lyckligt lottad från att ha varit skonad från ätstörningar, tvångstankar och diverse kroppsliga ångestrelaterade tankar. Men det betyder inte att jag är immun från dem. För de finns där, dagligen, och knackar på - men det är upp till mig om jag vill släppa in dem eller inte”.
och hon har så rätt, det är upp till mig om jag vill släppa in dem eller inte.

jag har sagt nej och det har jag gjort länge nu med styrka och jag tänker fortsätta att säga nej, för att om jag ger upp så kommer ätstörningen att vinna och det finns bara ett alternativ. det är att jag ska stå som segrare i den här kampen och ingen annan kan kämpa åt mig eller göra mig frisk så när ätstörningen gör sig mer påmind än vanligt är det jag som säger nej och låser dörren. jag ska stå som segrare i den här kampen och sedan när jag segrat tänker jag gå där ifrån med rak rygg och fylld av en känsla av stolthet i hjärta och själ. jag har redan kommit en bra bit på väg och jag klarar det bra, bättre än förväntat fastän vägen framför mig är lång och det viktigaste nu är att fortsätta framåt för ett steg bakåt kommer vara mycket större än vad ett steg framåt är och ingenting är värt att falla baklänges nu. livet väntar.

ångesten har gått tillbaka ytterligare några steg men den ligger fortfarande där och gnager. river på ytan och rösten slänger glåpord men här är dem inte välkomna. inte idag, inte imorgon och inte någon dag framöver. även om det gnager är jag nu fylld med tacksamhet. för livet, för dem jag får dela det med, för vad som väntar runt hörnet och alla möjligheter som det fylls med och jag vet inte riktigt vem jag ska tacka för att visa den där tacksamheten.
främst vill och måste jag tacka mig själv och klappa mig själv på axeln för min envishet och styrka mitt i allt det ångestfyllda, jag vill tacka dem som aldrig vänder mig ryggen och som står där, peppar och hejar när det tar emot och som låter mig vara ledsen och vilja backa men inte släpper taget om mig när jag faller, jag vill tacka så många andra människor som kämpar emot samma ångest och samma röster som jag för att vi tillsammans kan vinna och jag vill tacka den där stora inspirationen tillika powerwoman vid namn joanna som jag tror inte är fullt medveten om vilken skillnad hon gör för mig och så många andra genom att peppa inspirera och kämpa för något så viktigt i en värld fylld av dubbelmoral, vägskäl och hälsohets.

tack för allt det fina ni ger mig och jag tänker fortsätta kämpa, stänga dörren, säga nej och putta ner sjukdomen från min axel varje gång den gör sig påmind för livet är för kort och så mycket mer än det här.


Tankar | | 3 kommentarer |

103. Låt oss prata om det där som kom likt ett brev på posten & som måste få ett slut.

Det är måndag och den andra maj och jag är trött i hela kroppen och i knoppen efter två intensiva veckor med långa dagar innehållandes plugg inför tentan som förhoppningvis kommer att vara godkänd om tre veckor när resultatet kommer tillbaka.

Den tröttheten jag känner påminner mig om den trötthet jag känt förut, och jag vet så väl vad min kropp min signalera. Tusen gånger bättre den här gången än i november förra året när jag stod och grät på jobbet, där jag trivs så bra, och förklarade för de fantastiska jag jobbar tillsammans mer att jag faktiskt inte orkar mer nu, jag var nära en ruptur, som vi så fint har lärt oss att det heter när det blir en bristning i kroppens vävnader, men nu var det nära att bli en ruptur i hela mig. Tårarna rann och jag var tvungen att sjukskriva mig, tog mod till mig och tog kontakt med S:ta Helenas mottagning för ätstörningar och kom i kontakt med henne. Med en fysioterapeut som jag kallar för A, som ifrågasatte mig och mitt resonemang och som fick mig att ifrågasätta mig själv, hon började laga en bit av mig men förklarade också att jobb och träning var otänkbart i min situation. Mitt liv cirkulerade då kring jobb på två olika ställen nästan varje dag, träning fem till sju gånger i veckan och en nattsömn som varade i ungefär fyra max fem timmar per natt och som grädden på moset åt jag för lite mat. Såklart. 

Kroppen sa nej. Det räcker nu, och jag är så tacksam för att jag valde att lyssna på den och att lyssna på A. Jobbade ingenting över jul eller nyår utan fick åka på en fin resa till värmen med en fin vän som lagade en bit till.

Och så kom beskedet. Att jag blivit till det som nu, fem månader senare är min vardag. Jag hade blivit antagen till Fysioterapeutprogrammet i Göteborg och allting gick så fort efter december men det spelade ingen roll för det var en förändring som gjorde att jag fick en nytändning. Fortsatta besök hos A innebar att hon ordinerade mer vila för att jag ens skulle orka med det som väntade, att studera, att flytta, att lära känna nya, helt fantastiska människor, bo själv och att orka träna. Det triggade min envisa sida som älskar att tävla, att vara bäst. Det är ju just den sidan som fick mig att nästan bli en enda stor ruptur och jag skulle klara av det för att kasta bort något så stort och viktigt, vore ren jävla idioti. 

Det fortsatte att gå fort och nu är jag här, den andra maj och allt det jag fått vara en del av sedan januari är ovärdeligt och gör hela mig varm i kroppen. Vaknar på morgonen och känner mig motiverad, vill lära mig, ställa frågor, veta mer. Umgås med människor som jag inte ens under en sekund tror att jag fått lära känna av en slump, det är mer än så. Bor i en lägenhet som jag får kalla för min, som ibland är stökig och ibland kliniskt ren det följer liksom humöret och skolans tempo. Kan gå längs gator i en stad som gör mig gott, som jag så länge velat bo i, började jobba på ett jobb som jag bara drömt om tidigare och nu är jag här med allt det fina och jag är tacksam för allt, flera gånger om. 


Trots tacksamheten så kom det där tillbaka likt ett brev på posten.


Det där brevet kom, när vi äntligen efter långa intensiva veckor fick ta en paus, när det fanns tid att grubbla och när den där tidigare nämnda tröttheten fick ta lite plats igen och jag kände:


NEJ, jag har inte tid och jag vill inte. Du är inte välkommen, du är inte önskad och jag vill bara att det ska finnas en röst i mitt huvud.

Och det är den röst som säger att livet kommer att vara så mycket härligare när en orkar, när det finns glitter i ögonen, och när en ingår i den helheten och när inte finns någon risk för en ruptur.

Personer i min närhet undrar hur jag inte kan se att jag är smal, hur jag inte kan se att glittret i mina ögon försvunnit lite till och hur jag inte kan förstå att jag inte är undantaget ifrån regeln och det är något som de har undrat över under en lång, lång tid. Saken är den att jag förstår att jag är smal, jag kan se att glittret är borta för det enda jag ser är någon med enorma svarta ringar under ögonen när jag vaknar på morgonen och jag vet att jag inte är ett undantag ifrån någon regel. Jag förstår det mer än väl, samtidigt som det pågår ett dagligt krig mot den röst i mitt huvud som säger att de där centimetrarna som ökat i omkrets på min kropp, att de svarta ringarna lätt går att täcka med smink för det är bättre att vara smal än att ha energi och att jag trots allt är ett undantag.

Min kontakt på S:ta Helena fick avbrytas i och med min flytt men hon gav mig så mycket och jag tänkte att det kommer finnas kvar för evigt men så kom det där brevet och rösten var stark igen. Klandrade mig för att jag åt som jag gjorde och inte tränade tillräckligt, nu kommer du bli allt det där som vi tillsammans kämpat så hårt tillsammans för. Att nå den där vikten, att bli bäst på att göra allt tills det inte går längre. 

Men saken är den att vi har inte kämpat tillsammans, jag har kämpat emot men varit för svag och inte orkat säga nej och rösten i mitt huvud att jag fortsatt att ge energi genom att lyssna. Fick panik, grät med mina föräldrar samtidigt som jag tänkte att vad gör väl det om jag går ner de där kilona igen och tappar i omkrets. Grät i skolan och blev omfamnad, peppad och torr i ansiktet efter tårarna med hjälp av två personer som jag aldrig kan förklara för hur tacksam jag är att de är här. Med mig i detta. Sjukanmälde mig två dagar eftersom energin var bortblåst men jobbade trots det på helgen både lördag och söndag för att jag ska klara av det. 

Jag är väl ingen mes heller, absolut inte.

Ringde till mina föräldrar samma kväll, på face-time eftersom jag saknar att få se dem. Förklarade för mamma och pappa ännu lite mer även om de hela tiden är med på tåget och gör sitt bästa på distans. Då gick det upp för mig, som en blixt från klar himmel när jag hade en utläggning om mina tankebanor och jag sa det rakt ut: ”Pappa, jag är så jävla sjuk” och det är sant, det tar emot att erkänna men så är det för att den hårda sanningen är den att ingen människa ska någonsin behöva få ångest över att ha ätit en extra näve russin som inte var planerad, tänka på vad hen ska äta om två dagar, hur hen ska kompensera upp att frukosten blev för stor eller hur hen ska kunna sitta bäst på bussen för att det inte ska kännas som om hela kroppen en klump som aldrig någonsin är stilla. Jag är så jävla sjuk och långt ifrån frisk även om jag inte uppfyller alla kriterier för en ätstörning, även om biologiska, naturliga funktioner kommer tillbaka och även om jag enligt ett måttband är större så är jag inte frisk, jag kämpar varje dag och i dagsläget finns det bara en som kan göra mig frisk och det är jag och sanningen är väl den att det alltid kommer att vara just jag som jag hjälpa mig.

Har försökt få hjälp på alla nivåer, allt ifrån specialist till ungdomsmottagning med det är kötider och brist på resurs på alla nivåer och jag klassas som för frisk för att få hjälp inom den närmsta tiden. Min väntan skulle komma att bli fem till sex månader, m å n a d e r

Kanske är jag inte illa däran rent fysiskt för någon annans öga men det betyder inte att jag är frisk.

På mitt matbord står en skål med kolor, som ska finnas som en möjlighet att äta när suget kommer, men det kommer inte för det är fortfarande förbjudet, det är ångest och det är skräck. I mitt ”upptäcka-flöde” på Instagram ser jag tokdeffade kvinnor och män som tävlar i bikini fitness och kan inte förstå hur de kan skada sina kroppar på det viset men sanningen är ju den att jag gjort och fortfarande gör samma sak, i fem jävla år. Fem år av mitt liv är borta, jag kommer inte ihåg det som borde vara ihågkommet med ljus, skratt och glädje. Det är mörker, ångest och tårar och det är någonting som jag inte orkar med ett år till. 

Om jag ska bli frisk måste jag utmana och vilja, ha driv att göra framsteg och jag vet precis vad som krävs.

Det handlar inte om att byta från min hälsosamma, medvetna sida som mer än gärna experimenterar i köket med det som klassas som ”nyttigt”, tränar hårt och är medveten på ett plan som troligen klassas som mer extremt än normalt. Jag vill behålla det men jag vill också leva

Livet är mer än centimetrar, skarpt synliga nyckelben och ångest. Livet är häng med de människor som är viktigast i livet, en kanelbulle till fikat och glädje. Och kanske viktigast av allt så är livet mitt, och det är alldeles för kort för att det ska vara såhär. Det kommer ta tid att laga det som varit skadat så länge och det kommer ta emot, jag kommer vilja vända om och ta den enkla vägen. 

Jag är livrädd för att lämna men jag är också livrädd för att stanna kvar, och att stanna kvar skulle innebära fem år till av mörker och det klarar jag inte av.

Det får vara slut nu. 

Tankar | | 2 kommentarer |

102. ett eget hem, att trivas och en premiärfrukost.

hej, det var ett tag sedan och livet rullar på i högt tempo men det gör mig ingenting alls. 
sedan jag hördes här på något sätt har jag ju packat väskor och lådor och flyttat till en ny stad, till göteborg och jag trivs.

mina dagar fylls av föreläsningar, mycket skratt med fina klassisar, spårvagnsturer, promenader längs de numer lite mer välkända gatorna, lunchlådor, tentor, drömmar om varmare väder och gröna löv. jag trivs så otroligt bra med livet, där jag är nu och jag mår så väldigt bra. även om tentaveckorna redan känts på och skapat någon form av "tentaångest" så gör det ingenting för allt runt omkring väger verkligen upp det flera gånger om. 
 
dagen jag väntan på ett tag har kommit och så sent som igår flyttade jag in i min första egna lägenhet efter två månader som inneboende. mamma, mormor, morfar och mina systrar kom ner i fredags med flyttlasset innehållandes min egen säng (<3), matbord, stolar och massa andra små saker som porslin, grytor, lampor och växter som behövs i min lilla etta på trettiotvå kvadratmeter för att det ska gå att kalla ett hem. mormor och morfar åkte hem redan i fredags kväll men mamma och småsyskonen stannade tills igår och då for vi till ikea för att köpa nödvändigheter och till ica för att fylla upp kyl och frys så nu kan jag också laga matlådor, duscha hur länge jag känner för det och fuldansa i mitt eget, om än pyttelilla, kök. 
och nytt hem innebär ju premiärfrukost, och idag blev det en rödorange historia i form av fruktsallad med blodapelsin, jordgubbar för tio kronor paketet och frysta hallon, kung markattas rågbröd med jordnötssmör och banan och yogi-te i mina nya älsklingskoppar.
 
söndagar är ju lugna dagar och jag låter min innehålla vasaloppet live på datorn, många koppar te, neuroanatomi, en tur in till stan för att köpa duschdraperi till exempel och sen åka på gospelkonsert där min fina hanna är med och sjunger, tänker att jag sen får avsluta med lite matlagning och några avsnitt vänner innan det är dags för en ny vecka, tentavecka dessutom. 

 
Vardagsfotografier | | 3 kommentarer |
Upp