113. änglapappan.

femtiotvå veckor.
trehundrasextiofem dagar. 
åttatusensjuhundrasextio timmar.
hur många minuter det blir försöker jag inte ens räkna ut. 

den tionde juli tvåtusenarton och det är ett år sedan det sista andetaget togs, du blev fri från det onda och himlen fick välkomna en ängel alldeles för tidigt. ett år som gått obeskrivligt långsamt men samtidigt alldeles för fort.

då var jag arg, ledsen men kanske främst rädd och förstod inte hur det skulle gå att leva en enda dag till utan att få höra dina steg i trappan, utan din röst i andra änden av telefonen när jag ringer hem. skämten, kramarna, de kloka orden och att bara få veta att du är där när jag behöver dig. 
idag är jag fortfarande arg, ledsen och rädd för allt det där precis som då; hur allt gick alldeles för fort. hur vi plötsligt försökte bromsa med all vår kraft inför ett plötsligt stup. "det finns inget de kan göra, det har gått för långt" med din röst ekar i huvudet och jag ser hur vi som i slowmotion snabbt föll ner över kanten i takt med att din kropp inte orkade kämpa mer. varje dag tänker jag på hur du såg ut när du fuldansade, hur din röst lät, hur ditt potatismos smakade, hur du såg ut när du gestikulerade vid sidan av fotbollsplanen, hur du dina kramar kändes och ibland går jag till badrumsskåpet för att få känna doften av din parfym och minnas ”pappadoften” som fyller mig av lugn, trygghet och styrka.

när jag hör din musik spelas tänker jag på hur vinden tog tag i håret när vi åkte snabbt med nervevade rutor i bilen fastän ac:n var på, när jag cyklar till jobbet blickar jag ner mot fotbollsplanerna och tänker på hur besviken du hade varit över att de inte är klippta så som du ville ha dem och när jag ser dina fiskespön tänker jag på glöden i ögonen när du pratade om dina nybundna flugor.
det sägs att det blir bättre med tiden men ofta tvivlar jag, för att tiden gör så att vi för var dag som går kommer längre och längre bort från den du var innan sjukdomen tog livet ifrån dig och för var dag som går måste vi kämpa lite hårdare för att minnas.

och pappa, vart är du nu?
det är en fråga som jag kommer fortsätta att ställa mig och var du än är så vill jag att du ska veta att vi lever, men främst så överlever vi. en dag i taget, långsamt och snabbt på det sättet vi behöver. med glädje, med sorg, med skratt och med tårar och du är här hos oss hela tiden. inuti våra hjärtan och i luften vi andas och jag kommer fortsätta sakna dig men jag tänker också fortsätta prata, skratta, gråta, dansa, älska och vara allt som jag är för oss båda och jag ska ta med mig allt som är du och allt som du någonsin lärt mig.

femtiotvå veckor.
trehundrasextiofem dagar. 
åttatusensjuhundrasextio timmar.
och kanske försöker jag räkna ut antalet minuter en dag.

älskade änglapappan, har vi klarat ett år så klarar vi några till för jag vet att du aldrig någonsin kommer låta oss ge upp.

 

 

om livet, om tankar | | Kommentera |

112. kroppen som verktyg och maten som byggmaterial.

Kan vi bara snacka lite snabbt om den komplicerande relationen jag, du, vi har till mat och vad det gör med oss?
En del blir sjuka för att de äter för mycket, andra för att de äter för lite och en del mår hur bra som helst för att de inte bryr sig ett skit om gram, kalorier, energiprocent eller tillskott för att de ska få en riktigt bitig biceps eller bli snärt tills det är dags att köpa nya shorts för sommaren. 

 Jag är både rätt och fel person att diskutera ämnet mat men det är så himla viktigt att göra det ändå. Min relation är komplicerad men jag skulle ljuga om jag på grund av min mindre sunda sida förnekade hur fantastiskt bra jag mår av att inte väga varje riskorn eller mäta hur många milliliter mjölk jag har på min frukostgröt och se hur mycket mindre tid det tar att bara hälla upp havregryn på känsla eller äta tre portioner lasagne för att det helt enkelt smakar så jäkla gott. 

Maten är det som får oss att le bredare, hantera livets uppförsbackar bättre, springa snabbare, dansa utan fulare, öka vikterna på stången på oftare och ropa högre.
Men inte minst så får maten oss att tänka klart. Gör det möjligt att kunna ta in information och förstå: allt ifrån hur många procent av en population som befinner sig inom respektive standardavvikelse när en läser resultat i kvantitativ statistik till att se på våra kroppar som ett verktyg, en sjuhelsikes kemifabrik som inte går av för hackor. Att benen inte är tjocka eller obrukbara för att de har celluliter eller att en inte får fyra dubbelhakor av att ta en vilodag extra eller tre, tvärtom.

 
Maten är näring, energi och bränsle för att orka och det är fantastiskt att få känna sig just det, fantastisk. Och då även bry sig mindre om sin kroppsvikt och bry sig mer om att fungera bättre. Det är något jag gör nu: fungerar lite bättre. Efter några veckor med mer mat i kombination med vila kom min mens tillbaks efter ungefär sex år. Först rädsla och tankar om att jag blivit jättetjock, sen lycka och gråt i telefonen med mamman.


Och vet ni? 
Jag kan fortfarande ha mina jeans (och vad gör det egentligen om jag måste köpa nya för att benen blir starkare?) och solen har gått upp varje dag med starkare strålar efter att jag valde att äta mer för att leva mer. 

Jag önskar med hela mitt hjärta att vi kunde sluta fokusera så mycket på vad saker innehåller. BRA mat är a och o för att kroppen ska må bra, men BRA mat är också mat som ger näring till själen och inte bara tar. Att vi kan se förbi reklamer om det där som håller dig mätt i fyra år, ger dig en midja med samma omkrets som en sjuåring och dessutom innehåller 0 kalorier men skyhöga mängder protein så du kan leva upp till idealet. Är så trött på att matas av det, varje dag.
Och varje dag blir en ny älskad och värdefull person sjuk i ätstörningar på grund av just det. 

 
Det jag menar är inte att vi ska sluta upp med att ta hälsosamma beslut kring maten och släppa allt och tänka "fuck it, jag lever bara en gång" för det mår kroppen inte heller bra av. Kroppen behöver rätt byggmaterial för att fungera som bäst. För att klara av att göra allt det den utsätts för dagligen om det så är att lösa svåra ekvationer till att springa långdistans till att bota sjukdom till att springa långdistans till att slötitta på en dålig amerikansk komedi till att ha sex. 
 
Svårare än så är det inte, men vi gör det svårt. 
Samhället gör det svårt. Svårt att veta fram eller bak, upp eller ner, ut eller in och hjärnan klarar inte av att välja mellan GI, LCHF, Paleo, Raw, Husmanskost, Plantbaserat eller luft. Samtidigt ska vi fatta rätt beslut om våra barn som tydligen nöp ett annat barn på förskolan, välja den svarta eller den gröna tröjan med kaffet i halsen om morgonen, välja om skägget ska få stanna kvar eller ryka och orka jobba, plugga, springa, lyfta, dansa, skratta, hångla, göra ingenting.

Det blir helt enkelt för mycket på en gång .

 

Mat är inte: Ett nödvändigt ont för din kropp, siffror som ska räknas och kan inte heller lösa det som är tufft och skaver här i livet.
Mat är: Näring, glädje, njutning och gemenskap, ork och skrattiga bubblor i magen. 
Mat hörni, alltifrån raw foodbollar till choklad till havregrynsgröt till nybakat bröd till en iskall öl till stora gröna smoothies till korv och potatismos.

Allt är mat för kroppen eller för knoppen, punkt slut.

om hälsan & balansen | | Kommentera |

111. ”det är inga konstigheter, allt är bra.”

”det är inga konstigheter, allt är bra.”

jag säger tack, hejdå och lägger på luren och så står jag där, tom.
tom på ord, tankar och känslor kring det som jag hade hoppats skulle vara mitt bevis på att allt faktiskt inte är bra. att det inte varit bra på snart sex år och att det är bit kvar tills dess att det är bra.

knappt en vecka tidigare satt jag i ett undersökningsrum, fick förklara varför jag var där.
”jag är konstant trött, får hög puls av att gå i trappor, har inte haft regelbunden mens på mer än fem år, jag kan oftast inte fokusera på annat än vad, när, hur jag ska äta och träna och varje dag tynger det mig med ångest. och sen förlorade jag min pappa i cancer i juli, så jag sörjer väl en del också."

blottade mig, igen. grät, igen. och fick inte mer en ett död fisk-handslag, massa blodprover, ekg testat på en brits utan något på överkroppen och skamkänslor, puls- och blodtrycksmätningar med ”exemplariska” värden. inget avvikande.

mitt försök till att vara johan falk och hitta någonting som skulle kunna leda mig till ett lyckat fall misslyckades, det fanns inga spår på ett papper. inga spår av ens minsta lilla misstänksamhet för att något skulle vara skevt inuti den här kroppen, läkaren höjde inte ens på ett ögonbryn. iskall. ifrågasatte ångesten och varför det skulle vara så himla farlig att gå upp i vikt.
det är inget som är farligt, det fattar väl jag också men säg det till den del av mig som är allt annat än logisk.

en timma i veckan går jag till vårdcentralen, betalar femtiokronor och får ett kvitto att klistra in i ett gult häfte, när jag når mer än elvahundra kronor blir det gratis. träffar en psykolog som lyssnar, ställer frågor och låter mig tänka länge. men som också välkomnar mig utan att döma och låter tårarna komma när de behövs, vad de än fötts ur. om det så är ångest eller sorg, både och eller inget utav det.

femtio kronor som gör mig helt matt en lång stund efteråt men också en trygghet i att någon tar mig på allvar fastän mitt bmi-värde överstiger arton och en halv och enbart är baserat på min vikt dividerat med min längd upphöjt till två. en trygghet som skrämmer mig precis lika mycket.
i min journal står det, kopplat till specifika koder; ätstörning, ospecificerad/atypisk anorexia nervosa och min psykolog planerar, informerar och förbereder mig på det vi ska påbörja.

i ett digitalt universum svävar en remiss till drottning silvias barn- och ungdomssjukhus ätstörningsenhet för en utredning och därefter en eventuell behandling annars stannar jag kvar hos min psykolog så länge det behövs. hon har lovat att inte släppa mig.

det gör mig livrädd och när hon först frågade om jag ville ta hjälp därifrån sa jag nej, kollade på dörren och kände paniken komma krypandes.

jag ville öppna dörren, gå ut och aldrig komma tillbaka men så tänkte jag ett varv till. 
jag älskar livet så otroligt mycket men att ändå inte orka leva det fullt ut, jag är alldeles för trött på att vara trött. jag vill kunna njuta av mat utan att behöva fundera över om det är nyttigt, kaloriinnehållet eller hur jag ska kompensera nästkommande dagar för att jag inte följt min plan och fasaden som jag försöker hålla uppe .

”det är en massa konstigheter, allt är inte bra."
men det kan bli bättre.

om hälsan & balansen | | Kommentera |
Upp