107. någon form av nystart.

hej ni som tappert kikar in här även om det ekar tomt.
livet rullar vidare och ganska precis imorgon så har halva september passerat, vi närmar oss oktober och allt vad höst innebär. i göteborg allt som oftast regn på tvären, för få soltimmar, ett oändligt antal koppar te och skolarbete upp över öronen. 

jag trivs ändå med tillvaron. saknar hemmahemma lite då och då som en bör, men tur är det väl då att jag får åka dit om en vecka och andas ut ett par dagar. kramas, äta gott och promenera i skogen obrydd av pling från spårvagnar och att parera stressade människor på gatorna. 
 
 
tänker kicka igång den här lilla plattformen lite smått igen, försöka dokumentera livet bättre med kameran och mer än bara genom fyrkanter på ett instagramkonto och i samma veva kicka igång projekt "laga kroppen". den är inte jätteglad på mig och behöver en stor dos med omhändertagande. 
blir nog en mix här av allt livets goda helt enkelt, åtminstone ur mitt perspektiv. en mix av livet i sin helhet, tankarna, träningen, maten, människorna och de guldkanterna som bildar ett skimmer runt om allt det andra.
ser fram emot hösten och allt vad den innebär. marknader, tända ljus, varma grytor, stickade gosiga tröjor och kramar som värmer.
 
hur mår ni? vad händer på er sida av skärmen
 
 
om livet, om tankar | | Kommentera |

106. pappa.

pappa, vart är du nu? 

det är en fråga jag ställer mig, för jag vet inte.
allt jag vet är att du inte längre är här hos oss uppbyggd av ben, muskler, organ, hud och allt det yttre som gör dig till dig. men du är här hos oss hela tiden. inuti våra hjärtan och i luften vi andas, du är alltid här.

pappa, jag är arg.
för allt som det var tänkt att du skulle få se, göra och uppleva. för att du var mitt uppe i livet och hade så mycket kvar att vara en del av. jag är arg för att du blev berövad livet och för att en sjukdom tog dig från oss.
jag är arg för allt som du kommer att missa och alla tillfällen där vi kommer att sakna dig och där du kommer att fattas oss.

jag är också ledsen.
för att livet blev alldeles för kort, för att du fick lida och för att du fick bära på allt det du burit på. 
jag är ledsen för att livet så fort vändes upp och ner, förlorade sina gråskalor och blev svart. jag är ledsen för att du förlorade all din kraft, din livsglöd och ditt hopp. jag är ledsen för att det gick fort, att det här gjorde att ditt liv blev till något som det inte skulle bli. 
jag är ledsen för att alla stora dagar i livet kommer att passera utan att du får vara här som du borde. jag är ledsen för att den människa jag vill dela mitt liv med inte kommer få lära känna dig, för att dina barnbarn inte kommer få sitta på dina axlar i solsken, spela fotboll i trädgården med dig, få skratta åt dina dåliga skämt eller äta ditt världsgoda potatismos.
jag är ledsen för att du inte får bli gråhårig ihop med mamma på vår altan, åka på fler fiskeresor, äta glass varje kväll för att du vill ha något sött, för att du inte kommer få fira någon jul i linus och evelinas hus och för att du inte kommer få klaga på hur dåliga spelarna är när du kollar på premier league om söndagarna.

kanske är jag mest rädd.
för att jag blivit tvungen att fokusera på att minnas hur din röst låter, hur dina kramar känns, hur ditt leende ser ut och hur dina ögon glittrar.
jag är rädd för jag inte längre kommer få höra “hej gumman” när jag ringer hem, att du inte längre kommer att spela din favoritmusik när du grillar och att du inte kommer retas sådär som bara du kan. jag är rädd för att du inte kommer kunna skjutsa mig till tåget när jag ska åka bort ett tag, säga att vi ses snart igen och för att du inte kommer att halvsova i soffan när jag kommer hem en lördagkväll.
jag är rädd för att jag ska glömma bort hur du doftar, hur dina fingrar känns på min rygg när jag ber dig klia eller hur du ser ut när du skrattar så ögonen tåras. jag är rädd för att jag ska glömma bort hur du irriterar mig, hur du stolt visar upp en ny fluga du bundit och förklarar vad det är för sort och hur den är bra för fisket, hur du tittar på mamma med ögon fyllda av kärlek och hur du låter när du ger kloka råd.
jag är rädd för att jag inte vet hur livet ska kunna gå vidare när du inte längre finns här och jag rädd för jag vet inte hur ett liv utan dig någonsin ska kunna fungera.

men pappa, jag vet.
jag vet att du är här inuti våra hjärtan, i luften vi andas och i solens strålar. 
jag vet att livet är skört och att vi inte får ta det förgivet. 
jag vet att du är den starkaste av kämpar och den starkast lysande stjärnan.
jag vet att jag ska berätta högt för hela världen om hur du gett mig, linus, wilma, milla, mamma och alla andra allt som du någonsin kunnat, hur du spelat instrument i luften när ett bra riff gått igång i högtalarna, hur du älskat med hela ditt hjärta, kämpat för det som är rätt, stått upp för det du trott på, hur du alltid tagit beslut där du satt andra före dig själv och hur du bjudit upp till dans i vårt vardagsrum.

jag vet att jag kommer sakna dig varenda dag för resten av mitt liv och att vi ses igen, tills dess kommer jag att förvara varenda minne och varenda fragment av dig. 
jag ska leva livet fullt ut och jag ska prata, skratta, gråta, dansa, älska och vara allt som jag är för oss båda. jag ska ta med mig allt som är du och allt som du någonsin lärt mig.
jag vet också att halva jag är du, att jag älskar dig tusenfalt och mer än vad ord någonsin kan förklara. älskade pappa, du är den finaste av människor jag någonsin kunnat önska.

om tankar | | 5 kommentarer |

105. vad det egentligen handlar om.

det handlar om att inte granska för mycket av spegelbilden som en möter varje morgon och kasta dömande ord till sig själv om vad som förändrats till det yttre utan att istället möta den spegelbilden med ett leende och känna hur stark, modig, härlig, vacker & livsglad den är.
det handlar om att se till framstegen, att möta det som det sjuka ser som snedsteg & förluster.
det handlar om att se skillnaden i hur en mår rent psykiskt & känna efter hur förändringarna bara är av fördel för livet.
det handlar inte om att på något sätt ta bort livets gråskalor men att ta tillvara på ändarna, på ytterligheterna.
det finns en sån otrolig hunger efter att få leva, ta igen & hitta tillbaka till att bli den personen som legat gömd under ett tungt täcke länge nog.

jag vill älska tills jag spricker & leva på ruset, lusten, kicken.

jag vill ta emot käftsmällar för att sedan sopa ihop besvikelserna till en hög, kasta ut dem genom fönstret & bli starkare av dem. 

jag vill lyfta tunga saker på gymmet, springa långt & länge, lära mig göra pull-ups, springa mina första lopp & möta nya utmaningar med ett leende & bara tänka på mina möjligheter.

jag vill njuta av att äta mina ”hälsohopkok”, dricka gröna smoothies & testa nya superfoods men samtidigt njuta av den där ”onyttiga” maten som egentligen bara är mat, dricka det jag känner för & göra det utan att tänka på vad det står på innehållsförteckningen gällande näringsämnen eller kalorier & inte känna en gnutta ångest.

jag vill titta på spegelbilden jag möter varje dag & se hur leendet fäster på ena örat & sen hakar fast på det andra tillsammans med ögon som glittrar av längtan, liv & lust.

jag vill ha starka ben som gör att jeansen sitter som en smäck.

jag vill lära mig mer om allt som kan tyckas vara intressant, ge tid till nörderi & hitta något som jag fastnar för.

jag vill bli förbannat duktig på det jag gör, hitta min väg & alltid hålla på med något som jag brinner för.

jag vill förändra & skapa nytt samtidigt som jag vill behålla delar av det som varit till en härlig mix av allt.

jag vill se nya platser, möta kulturer helt olik den jag är van vid & samla på mig minnesbilder, upptäcka det som för mig är annorlunda, fascineras & bli hänförd av allt det vackra i den här världen.

jag vill möta nya människor, skapa & bygga relationer som tar mig framåt på resan, som jag kan lära mig av men samtidigt kunna lära andra.

jag vill stressa på morgonen, vakna för sent, äta gröten direkt ur kastrullen, gå omkring med flottigt hår & bära omaka strumpor men samtidigt vakna tidigt, ta mig till gymmet & köra skiten ur kroppen, känna hur stark den känns, att den orkar & sedan ha hela dagen kvar till annat men samtidigt också vakna sent, äta en långsam frukost eller möta upp en vän på stan för brunch & njuta av vilan.

jag vill unna mig saker. inte för att jag tror på att konsumtion är vägen till lycka men ibland är nya skor eller den där tröjan förbaskat viktig för att hålla vardagen i rullning & på samma gång kan en massage, ett par timmar i en frisörstol eller en konsert i ett exhalterat publikhav där basljudet matchar hjärtslagen med människor en gillar göra susen för att en ska känna sig som pånyttfödd & ibland mäkta med tanken på att det är fyra dagar kvar tills det är fredag igen.

jag vill känna att måndagen är en möjlighet till nya lärdomar & upplevelser & inte skruva mig i sängen på söndagkväll för att det regelrätt brukar vara så det fungerar.

jag vill gå omkring med valkar på handflatorna & blåfärgade tånaglar men samtidigt känna mig redo & pangsnygg för middagar & häng med vänner. kanske en svängom på dansgolvet eller bara en hög i soffan för att det finns för mycket att prata om.

jag vill upptäcka, se mer, få mer, ta för mig mer, göra mer. av a l l t. 
det här är allt jag vill att livet ska vara även om det blir en hejdundrande berg- & dalbana. 
- ytterligheter med gråskala däremellan

vad det egentligen handlar om är att ha självrespekt, tillit, kärlek till sig själv & att inte ta skit ifrån någon annan men att också anamma allt det där med ödmjukhet & möta människor i sin omgivning med detsamma.
att blicka framåt, möta livet för vad det är & att leva till fullo utefter sina egna förutsättningar.
ingenting är omöjligt, det enda som stoppar mig är jag & det enda som stoppar dig är du.
- du är din egen powerwoman eller powerman & låt oss lova varandra att tvåtusensjutton blir möjligheternas, äventyrens & hoppets år?
jag tänker i alla fall starta årets första månad med power & jag tänker bli starkare för varje dag som går.

 

om tankar | | 3 kommentarer |
Upp