097. Låt oss prata om ett jävligt, sjukt samhälle och ett sundhetstecken.

Jag vill bara ventilera, skiva om den här jävla hälsohetsen som lyser igenom allt och låt oss bara prata om den en liten stund.

Allt ifrån hälsomagasin, kvällstidningar, samtal i personalrum, recept, gym och inte minst i människors huvuden. En hets som snarare borde jämföras med den mest strikta av regimer, en hets som förstör liv och orsakar ångest, skadade kroppar och enorma problem för en enskilda individen och för den stora massan. 

Vi lever i ett samhälle där det handlar om att på något sätt pussla ihop ett perfekt liv. Ett perfekt liv som innebär ett välbetalt arbete som följd av en fin utbildning, ett fint hus eller en fin lägenhet, en familj som är lyckligast, som åker på utlandsresor, äter på restaurang, kör den nya Volvon, har en hund och där alla familjemedlemmar på något vis ska hinna med att vara sociala, sysselsätta sig med sjuttioelva olika aktiviteter på kvällar och helger, barn som blir utanför om de inte äger en smartphone, tonåringar som driver på sig själva så hårt att de bränner ut sig i gymnasiet och bär på en sten av ångest i bröstet när de går till skolan med rädslan att inte räcka till. Någonstans mitt i allt det här ska varenda människa också vara fit, vältränad och springa två maraton, genomföra ett Toughest-lopp, genomföra en svensk klassiker och äta rätt mat för att alltid ligga på topp. 

Ett perfekt liv som är så lite perfekt det kan bli för det finns ingen människa som kan leva såhär i det långa loppet och vem har tilldelats den uppgiften att få ifrågasätta vad som är rätt och fel, perfekt eller inte perfekt? 

Jag suckar djupt och förbannar mig över att jag tagit till mig det där struntpratet och också driver på mig själv hårdare än vad som är sunt, att jag får ångest över att inte vara produktiv en ledig dag och känna att det inte går att sitta i soffan en hel eftermiddag utan att vara en sämre människa istället för att känna att vad skönt det är att jag faktiskt har möjligheten att göra ingenting alls. Det är väl en fantastisk möjlighet att kunna göra just det, ingenting alls? Det borde ses som en fin belöning efter en hård vecka på jobbet, i skolan eller förskolan att oavsett ålder tillåta sig att göra så lite som möjligt och släppa alla måsten om det så handlar om femton minuter medan maten kokar på spisen eller fyra timmar framför favoritserien i soffan med någon som en tycker om? 

Likväl borde det hyllas på samma sätt som vi hyllas när vi är hurtiga i löpspåret eller när vi väljer att köpa med oss lösviktsgodis hem från ICA efter jobbet en onsdagkväll, det är ju veckans lillördag. 

Varje dag kan en läsa nya rubriker som kvällstidningarna kokat ihop om hur vi går ner så många kilon som möjligt på sju dagar, tappar så många centimetrar runt midjan eller vilket livsmedels som numera är förbjudet eller hyllat till skyarna. Rubriker som får mig att koka, det finns inga genvägar till hälsa och hälsa sitter inte i kilon, centimetrar eller livsmedel. Hälsa sitter i självförtroende, självkänsla och en sund relation till kropp och knopp. Något som det är jätte enkelt att prata öppet om, även för mig som vet att det i praktiken är så mycket svårare än i teorin. Jag må vara motståndskraftig mot rubriker och skriverier men inte emot livsmedlen. För jag älskar att hitta nytt, nytt, nytt, för att jag älskar mat, mat som i andras ögon är mer konstigt än normalt, för att jag fortfarande är fast i ätstörningarnas mörker men närmre ljuset än förut och jag måste ständigt vara på min vakt att inte falla längre ner. Men tänk på dem som redan faller lite mer hela, hela tiden? Tänk på dem som inte är motståndskraftiga mot rubriker och skriveter och inte heller mot livsmedlen? För dem blir den här kampen tusen gånger svårare för att hjärnan slår bakut, signalerar med rödljus att det är dags att experimentera. Igen. Är en människa tillräckligt sjuk och tillräckligt långt ner i ätstörningarnas mörker så kan hen inte säga ”nej tack, jag är inte intresserad” utan säger istället ”självklart, nu kör vi för nu finns det ett nytt knep för mig att bli lite smalare, lite vackrare, lite bättre” för de har, på grund av sjukdomen ingen kraft att slå tillbaka med och ingenting kan hindra demonerna i huvudet från att ta ett ännu större övertag. 

Det gör mig så arg att se det här fortgå, att människor runt omkring likt en hejarklack på en idrottsarena uppmuntrar det sjuka beteendet för att det samhället vi lever i accepterar det och på så vis accepterar ätstörningar, träningshets och extremism åt det ena eller det andra hållet. De som dras in i ätstörningarna faller handlöst eftersom de är hurtiga, ambitiösa, ytligt starka, ytligt snabba och eftersom de passar in i samhällets ram men det som ingen ser är orkeslösheten, den försvunna lågan inombords och ropet på hjälp att bli lyft upp ur sjukdomen. 

Andas ut och andas in. Meningen med inlägget var inte att det skulle bestå av hårda ord från början men det är såhär jag kan ventilera, nå ut i en större kanal.

Idag är det måndag, en helt vanlig måndag. För er, men inte för mig.
Under en allt för lång tid, närmare bestämt i tre år, har jag skadat min kropp, varit elak och otacksam för allt den gör för mig och hur den bär mig varje dag genom glädje och sorg, solsken och regn, med- och motgångar och för lite mindre än ett år sedan skrev jag en text om ätstörningen jag drabbats av och det som följer efter en människa som fallit dit. 

Jag skrev om hur mina lår blivit smalare och hur rumpan försvunnit, om hur jag, trots det, inte var det minsta nöjd med hur jag såg ut, att jag inte var lyckligare för att vågen visade minus ett tvåsiffrigt tal och att jag föll dit, in i de förbannade ätstörningarnas mörker. Ett mörker som är jävligt och något som jag inte önskar någon annan.

Med hjälp av en mängd olika medel har jag kämpat emot, gått ett steg fram men sedan fått gå två steg bak igen för att jag inte orkat hela vägen fram. Jag har gått med en sten i bröstet när jag inte kunnat träna eller ätit något som inte var planerat, varit nojig över kilon och centimetrar och varit matt, orkeslös och utan den där lågan. Alldeles för länge. Min kamp har varit värd någonting en kamp som jag tillsammans med hjälp ifrån fantastiska vänner och en alldeles fantastiskt familj som aldrig lämnat min sida eller släppt taget och slutat tro på att jag kan, att jag kan vinna kampen mot ätstörningen och den har inte varit förgäves och idag fick jag ett kvitto på det, ett sundhetstecken. På grund av sjukdomen har jag inte fungerat som en normal människa ska, rent biologiskt i och med att min kropp har varit under konstant stress, ett underskott gällande energi och skadat mig självt för länge och för mycket både psykiskt och fysiskt och det har inte varit värt det en endaste sekund så här i efterhand. 

Sjukdomen innebär att jag ständigt måste vara på min vakt för att hålla huvudet över ytan och inte dras ner igen och igen och igen och jag tänker inte skämmas över att jag blottar allt som varit och är jobbigt och inte heller över något som är helt naturligt.

I samband med att jag blev sjuk förlorade jag en del av min kvinnlighet, något jag tidigare skämts över och varit och är rädd för då det kan ha satt spår hos mig för resten av livet. Det kan ha lett till att jag senare i livet inte kan få den fina familj jag önskar mig och drömmer om.

Så kom det en måndag som idag, en helt vanlig för er, men inte för mig. 
Idag fick jag en del av min kvinnlighet tillbaka och en låga tändes inom mig igen och jag vågar försiktigt drömma om en fin familj och är inte riktigt, riktigt lika rädd längre, men bara försiktigt och väldigt tyst vågar jag viska att jag har fått se skymten av ett friskare liv i form av ett litet sundhetstecken som för någon annan kanske är pyttigt men som för mig är lika stort som universum självt.

Vi lever i ett jävligt, sjukt samhälle och jag tänker klappa mig själv på axeln och vara stolt över att jag är ett steg längre bort ifrån det och för att jag vågar drömma igen, om än bara försiktigt och tyst.


Tankar | | 6 kommentarer |
Upp