113. änglapappan.

femtiotvå veckor.
trehundrasextiofem dagar. 
åttatusensjuhundrasextio timmar.
hur många minuter det blir försöker jag inte ens räkna ut. 

den tionde juli tvåtusenarton och det är ett år sedan det sista andetaget togs, du blev fri från det onda och himlen fick välkomna en ängel alldeles för tidigt. ett år som gått obeskrivligt långsamt men samtidigt alldeles för fort.

då var jag arg, ledsen men kanske främst rädd och förstod inte hur det skulle gå att leva en enda dag till utan att få höra dina steg i trappan, utan din röst i andra änden av telefonen när jag ringer hem. skämten, kramarna, de kloka orden och att bara få veta att du är där när jag behöver dig. 
idag är jag fortfarande arg, ledsen och rädd för allt det där precis som då; hur allt gick alldeles för fort. hur vi plötsligt försökte bromsa med all vår kraft inför ett plötsligt stup. "det finns inget de kan göra, det har gått för långt" med din röst ekar i huvudet och jag ser hur vi som i slowmotion snabbt föll ner över kanten i takt med att din kropp inte orkade kämpa mer. varje dag tänker jag på hur du såg ut när du fuldansade, hur din röst lät, hur ditt potatismos smakade, hur du såg ut när du gestikulerade vid sidan av fotbollsplanen, hur du dina kramar kändes och ibland går jag till badrumsskåpet för att få känna doften av din parfym och minnas ”pappadoften” som fyller mig av lugn, trygghet och styrka.

när jag hör din musik spelas tänker jag på hur vinden tog tag i håret när vi åkte snabbt med nervevade rutor i bilen fastän ac:n var på, när jag cyklar till jobbet blickar jag ner mot fotbollsplanerna och tänker på hur besviken du hade varit över att de inte är klippta så som du ville ha dem och när jag ser dina fiskespön tänker jag på glöden i ögonen när du pratade om dina nybundna flugor.
det sägs att det blir bättre med tiden men ofta tvivlar jag, för att tiden gör så att vi för var dag som går kommer längre och längre bort från den du var innan sjukdomen tog livet ifrån dig och för var dag som går måste vi kämpa lite hårdare för att minnas.

och pappa, vart är du nu?
det är en fråga som jag kommer fortsätta att ställa mig och var du än är så vill jag att du ska veta att vi lever, men främst så överlever vi. en dag i taget, långsamt och snabbt på det sättet vi behöver. med glädje, med sorg, med skratt och med tårar och du är här hos oss hela tiden. inuti våra hjärtan och i luften vi andas och jag kommer fortsätta sakna dig men jag tänker också fortsätta prata, skratta, gråta, dansa, älska och vara allt som jag är för oss båda och jag ska ta med mig allt som är du och allt som du någonsin lärt mig.

femtiotvå veckor.
trehundrasextiofem dagar. 
åttatusensjuhundrasextio timmar.
och kanske försöker jag räkna ut antalet minuter en dag.

älskade änglapappan, har vi klarat ett år så klarar vi några till för jag vet att du aldrig någonsin kommer låta oss ge upp.

 

 

om livet, om tankar | | Kommentera |

107. någon form av nystart.

hej ni som tappert kikar in här även om det ekar tomt.
livet rullar vidare och ganska precis imorgon så har halva september passerat, vi närmar oss oktober och allt vad höst innebär. i göteborg allt som oftast regn på tvären, för få soltimmar, ett oändligt antal koppar te och skolarbete upp över öronen. 

jag trivs ändå med tillvaron. saknar hemmahemma lite då och då som en bör, men tur är det väl då att jag får åka dit om en vecka och andas ut ett par dagar. kramas, äta gott och promenera i skogen obrydd av pling från spårvagnar och att parera stressade människor på gatorna. 
 
 
tänker kicka igång den här lilla plattformen lite smått igen, försöka dokumentera livet bättre med kameran och mer än bara genom fyrkanter på ett instagramkonto och i samma veva kicka igång projekt "laga kroppen". den är inte jätteglad på mig och behöver en stor dos med omhändertagande. 
blir nog en mix här av allt livets goda helt enkelt, åtminstone ur mitt perspektiv. en mix av livet i sin helhet, tankarna, träningen, maten, människorna och de guldkanterna som bildar ett skimmer runt om allt det andra.
ser fram emot hösten och allt vad den innebär. marknader, tända ljus, varma grytor, stickade gosiga tröjor och kramar som värmer.
 
hur mår ni? vad händer på er sida av skärmen
 
 
om livet, om tankar | | Kommentera |

106. pappa.

pappa, vart är du nu? 

det är en fråga jag ställer mig, för jag vet inte.
allt jag vet är att du inte längre är här hos oss uppbyggd av ben, muskler, organ, hud och allt det yttre som gör dig till dig. men du är här hos oss hela tiden. inuti våra hjärtan och i luften vi andas, du är alltid här.

pappa, jag är arg.
för allt som det var tänkt att du skulle få se, göra och uppleva. för att du var mitt uppe i livet och hade så mycket kvar att vara en del av. jag är arg för att du blev berövad livet och för att en sjukdom tog dig från oss.
jag är arg för allt som du kommer att missa och alla tillfällen där vi kommer att sakna dig och där du kommer att fattas oss.

jag är också ledsen.
för att livet blev alldeles för kort, för att du fick lida och för att du fick bära på allt det du burit på. 
jag är ledsen för att livet så fort vändes upp och ner, förlorade sina gråskalor och blev svart. jag är ledsen för att du förlorade all din kraft, din livsglöd och ditt hopp. jag är ledsen för att det gick fort, att det här gjorde att ditt liv blev till något som det inte skulle bli. 
jag är ledsen för att alla stora dagar i livet kommer att passera utan att du får vara här som du borde. jag är ledsen för att den människa jag vill dela mitt liv med inte kommer få lära känna dig, för att dina barnbarn inte kommer få sitta på dina axlar i solsken, spela fotboll i trädgården med dig, få skratta åt dina dåliga skämt eller äta ditt världsgoda potatismos.
jag är ledsen för att du inte får bli gråhårig ihop med mamma på vår altan, åka på fler fiskeresor, äta glass varje kväll för att du vill ha något sött, för att du inte kommer få fira någon jul i linus och evelinas hus och för att du inte kommer få klaga på hur dåliga spelarna är när du kollar på premier league om söndagarna.

kanske är jag mest rädd.
för att jag blivit tvungen att fokusera på att minnas hur din röst låter, hur dina kramar känns, hur ditt leende ser ut och hur dina ögon glittrar.
jag är rädd för jag inte längre kommer få höra “hej gumman” när jag ringer hem, att du inte längre kommer att spela din favoritmusik när du grillar och att du inte kommer retas sådär som bara du kan. jag är rädd för att du inte kommer kunna skjutsa mig till tåget när jag ska åka bort ett tag, säga att vi ses snart igen och för att du inte kommer att halvsova i soffan när jag kommer hem en lördagkväll.
jag är rädd för att jag ska glömma bort hur du doftar, hur dina fingrar känns på min rygg när jag ber dig klia eller hur du ser ut när du skrattar så ögonen tåras. jag är rädd för att jag ska glömma bort hur du irriterar mig, hur du stolt visar upp en ny fluga du bundit och förklarar vad det är för sort och hur den är bra för fisket, hur du tittar på mamma med ögon fyllda av kärlek och hur du låter när du ger kloka råd.
jag är rädd för att jag inte vet hur livet ska kunna gå vidare när du inte längre finns här och jag rädd för jag vet inte hur ett liv utan dig någonsin ska kunna fungera.

men pappa, jag vet.
jag vet att du är här inuti våra hjärtan, i luften vi andas och i solens strålar. 
jag vet att livet är skört och att vi inte får ta det förgivet. 
jag vet att du är den starkaste av kämpar och den starkast lysande stjärnan.
jag vet att jag ska berätta högt för hela världen om hur du gett mig, linus, wilma, milla, mamma och alla andra allt som du någonsin kunnat, hur du spelat instrument i luften när ett bra riff gått igång i högtalarna, hur du älskat med hela ditt hjärta, kämpat för det som är rätt, stått upp för det du trott på, hur du alltid tagit beslut där du satt andra före dig själv och hur du bjudit upp till dans i vårt vardagsrum.

jag vet att jag kommer sakna dig varenda dag för resten av mitt liv och att vi ses igen, tills dess kommer jag att förvara varenda minne och varenda fragment av dig. 
jag ska leva livet fullt ut och jag ska prata, skratta, gråta, dansa, älska och vara allt som jag är för oss båda. jag ska ta med mig allt som är du och allt som du någonsin lärt mig.
jag vet också att halva jag är du, att jag älskar dig tusenfalt och mer än vad ord någonsin kan förklara. älskade pappa, du är den finaste av människor jag någonsin kunnat önska.

om tankar | | 5 kommentarer |
Upp