111. ”det är inga konstigheter, allt är bra.”

”det är inga konstigheter, allt är bra.”

jag säger tack, hejdå och lägger på luren och så står jag där, tom.
tom på ord, tankar och känslor kring det som jag hade hoppats skulle vara mitt bevis på att allt faktiskt inte är bra. att det inte varit bra på snart sex år och att det är bit kvar tills dess att det är bra.

knappt en vecka tidigare satt jag i ett undersökningsrum, fick förklara varför jag var där.
”jag är konstant trött, får hög puls av att gå i trappor, har inte haft regelbunden mens på mer än fem år, jag kan oftast inte fokusera på annat än vad, när, hur jag ska äta och träna och varje dag tynger det mig med ångest. och sen förlorade jag min pappa i cancer i juli, så jag sörjer väl en del också."

blottade mig, igen. grät, igen. och fick inte mer en ett död fisk-handslag, massa blodprover, ekg testat på en brits utan något på överkroppen och skamkänslor, puls- och blodtrycksmätningar med ”exemplariska” värden. inget avvikande.

mitt försök till att vara johan falk och hitta någonting som skulle kunna leda mig till ett lyckat fall misslyckades, det fanns inga spår på ett papper. inga spår av ens minsta lilla misstänksamhet för att något skulle vara skevt inuti den här kroppen, läkaren höjde inte ens på ett ögonbryn. iskall. ifrågasatte ångesten och varför det skulle vara så himla farlig att gå upp i vikt.
det är inget som är farligt, det fattar väl jag också men säg det till den del av mig som är allt annat än logisk.

en timma i veckan går jag till vårdcentralen, betalar femtiokronor och får ett kvitto att klistra in i ett gult häfte, när jag når mer än elvahundra kronor blir det gratis. träffar en psykolog som lyssnar, ställer frågor och låter mig tänka länge. men som också välkomnar mig utan att döma och låter tårarna komma när de behövs, vad de än fötts ur. om det så är ångest eller sorg, både och eller inget utav det.

femtio kronor som gör mig helt matt en lång stund efteråt men också en trygghet i att någon tar mig på allvar fastän mitt bmi-värde överstiger arton och en halv och enbart är baserat på min vikt dividerat med min längd upphöjt till två. en trygghet som skrämmer mig precis lika mycket.
i min journal står det, kopplat till specifika koder; ätstörning, ospecificerad/atypisk anorexia nervosa och min psykolog planerar, informerar och förbereder mig på det vi ska påbörja.

i ett digitalt universum svävar en remiss till drottning silvias barn- och ungdomssjukhus ätstörningsenhet för en utredning och därefter en eventuell behandling annars stannar jag kvar hos min psykolog så länge det behövs. hon har lovat att inte släppa mig.

det gör mig livrädd och när hon först frågade om jag ville ta hjälp därifrån sa jag nej, kollade på dörren och kände paniken komma krypandes.

jag ville öppna dörren, gå ut och aldrig komma tillbaka men så tänkte jag ett varv till. 
jag älskar livet så otroligt mycket men att ändå inte orka leva det fullt ut, jag är alldeles för trött på att vara trött. jag vill kunna njuta av mat utan att behöva fundera över om det är nyttigt, kaloriinnehållet eller hur jag ska kompensera nästkommande dagar för att jag inte följt min plan och fasaden som jag försöker hålla uppe .

”det är en massa konstigheter, allt är inte bra."
men det kan bli bättre.

om hälsan & balansen | |
Upp